Nyheter
Karl af Geijerstam: Visst finns det hopp för havet
Filmen Sveriges saltaste kust väckte engagemang hos den frågvisa publiken i Hjärtum i torsdags. Stefan Edman berättade om utmaningar och hopp för Västerhavet.
Det var stor och intresserad skara människor som hade kommit till Hjärtumsgården i torsdags kväll för att se Stefan Edmans och Peter Mulds film ”Sveriges saltaste kust”. Det fanns två sorters soppa att välja på (linser eller köttfärs) samt kaffe och kaka att köpa innan visningen. Stämningen var därför god när Bengt-Arne Westerlind presenterade kvällens film och gästen Stefan Edman. Aftonen blev extra historisk. Denna kväll var det nämligen premiär för gårdens nya 98-tums skärm, som lyckligtvis också hade en kabel som passade till Stefan Edmans dator där filmen fanns.
Sveriges saltaste kust har setts av omkring 4500 personer sedan premiären i november, berättade den före detta regeringstjänstemannen, biologen, författaren, debattören och krönikören.
Filmen handlar om västerhavet, dess skönhet och mångfald av arter. Men också om de många problem som finns, vad man kan göra åt problemen och några av de människor som arbetar för att lösa dem. En stor del av behållningen med filmen är de många undervattenscenerna. Vi får se koraller, blötdjur, torsk och havskräftor i sin naturliga miljö.
De som bor längs kusten, sommarboende turister och fiskare har kunnat notera en stor mängd förändringar. Musslorna har försvunnit längs stränderna. Istället har det invasiva japanska jätteostronet tagit över. I över 15 år har torsken varit fredad i fjordarna innanför Orust och Tjörn, men ändå har den inte kommit tillbaka. Ålgräset, fiskarnas barnkammare, har försvunnit i stora delar av Bohuslän. Övergivna hummertinor och nät fortsätter att spökfiska skaldjur och fisk. Skräp, varav mycket plast, spolas upp på västerhavets stränder. Strömmarna är sådana att allt skräp från Nordsjön forslas till Bohuskusten.
Förändringarna får konsekvenser för djurlivet. Exempelvis kan man se att musselätaren ejdern är på tillbakagång. Istället ökar skarven, en storätare av torsk.
Vad kan vi då göra åt problemen? Jo, mycket! I filmen får vi träffa fiskare som använder artsorterande rist för att minska bifångsterna. Andra fiskare fångar upp de övergivna hummertinorna. Strandstädare sponsras, ungdomar kan gå hela sommaren och plocka plastskräp. Ålgräs kan planteras ut igen och överleva. De konstgjorda betongreven i Byfjorden har lockat till sig torsken.
Övergödningen har minskat kraftigt, jordbruket har tagit sitt ansvar. Det sistnämnda har antagligen bidragit till att musslorna har försvunnit längs stränderna, tillsammans med en ökande nederbördsmängd som gjort strändernas vatten sötare. Men ute i fjordarna trivs musslorna bra i sina odlingar. Musslorna renar vattnet och kan bli mat i olika former, som exempelvis musselbiffar.
Efter filmen är publiken frågvis och engagerad. ”Det är fördjävligt, man känner sig hjälplös”, utropar en man. ”Jag brukar somna till naturfilmer, men det här var bra berättat”, säger en annan. Och Stefan Edman svarar på frågor. ”Ska vi sluta äta fisk?” frågar en kvinna.
– Nej, svarar Stefan Edman bestämt. Kolla efter MSC-märkningen i fiskdisken. Den organisationen garanterar att fisket sker på hållbara bestånd.
Det finns hopp och alla förändringar behöver inte vara helt negativa. Stefan Edman berättar att nedgången av antalet måsar och trutar bottnar i en förändring som vi tycker är positiv: det finns inga öppna soptippar mer. De var ett smörgåsbord för fåglarna.
– Saknar ni dem? frågar han retoriskt och publiken skrattar.
Stefan Edman varnar för enkla beskrivningar av verkligheten. Tvärsäkra uttalanden av typen ”Skagerakk dör” är helt felaktiga.
– Allt är mer komplext än på löpsedlarna, säger han.
Filmen har väckt stort intresse och visats i många biografer, hembygdsgårdar och skolor. Veckan efter påsk kommer filmen att visas i riksdagen tack vare initiativ från Johan Hultberg (M) och Kenneth G Forslund (S). Nu förs diskussioner med SVT om visning.
– Det har varit som en stor studiecirkel, säger Stefan Edman.
Ja, folkbildningstraditionen är inte död. Det var tydligt denna marskväll i Hjärtum.
Källa: ttela