Nyheter

”Ge lokala fiskare första tjing på fisken”

De nationella politikerna behöver visa ordentlig vilja för att rädda fisken i Östersjön. Det småskaliga fisket måste prioriteras framför industri­fisket, skriver flera regionpolitiker tillsammans.

Vi ser i dag ett överfiske i Östersjön, med en dominans av stora industri­trålare samtidigt som de småskaliga lokala fiskarna, med hållbara fiske­redskap och små fångster, trycks undan.

EU:s medlemsländer förhandlar fram kvoterna för hur mycket fisk som får fiskas med stöd i Inter­nationella havsforsknings­rådets (ICES) rekommendationer. Det låter bra i teorin, men i verkligheten blinkar varnings­signalerna röda för att kunskaps­läget är otillräckligt och vetenskapligheten skapar en falsk trygghet. Exempel på detta är torsk­beståndens kollaps, tillbaka­gången för sill och strömming och den starka tillväxten av spigg. Samtidigt sprider sig det industriella trålfisket norrut i Ålands Hav, Botten­havet och Botten­viken, och längre och längre in mot våra skärgårdar och utgör ett problem längs med hela den svenska Östersjö­kusten.

Regionerna i Sverige har ansvar för att jobba med tillväxt och hållbar utveckling i våra län. Det är därför vi i elva regioner i Sverige, varav åtta längs Östersjökusten, har slutit oss samman i ett nätverk för att slåss för en mer hållbar fiske­politik med fokus på våra lokala, traditionella fiskare på skärgårds­öar och i fiskelägen. I ett läge när Östersjöns fiske går från kris till kris anser vi att det småskaliga fisket är nyckeln till både ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Samtidigt skapar det lokala, traditionella fisket jobb, utveckling och stolthet i området där fisken fångas. Lokalt fångad fisk är en del av vår kultur och historia, och hör samman med några av våra mest traditionella maträtter. Samtidigt är den lokalt fångade fisken betydande för att uppnå en hållbar livsmedels­strategi. De småskaliga fiskarna använder skonsamma redskap, där fångsterna främst går till människo­föda, till skillnad från det alltför effektiva industri­fisket vars fångster primärt blir fiskmjöl.

Ska utvecklingen vändas så att vi både får bättre ekologisk balans i Östersjön, och de återstående lokala fiske­företagarna ska kunna bestå och utvecklas, måste EU:s fiske­politik kombineras med starka nationella initiativ.

Lokala fiskare måste ha första tjing på den fisk som kan fiskas. Vi måste öka det lokalt förankrade yrkes­fiskets tillgång till fiske­resurserna. I dag är det så krångligt att bedriva småskaligt fiske i konkurrens med jätte­företagen att det sällan lyckas att föra vidare de små fiske­verksamheterna till nästa generation.

Att trycka ner de dumdristigt höga fiske­kvoterna på EU-nivå måste kombineras med initiativ för att rädda kusternas och skärgårdarnas fiske­bestånd från industri­trålningen. Därför är det viktigt att trålgränsen för det storskaliga industri­fisket flyttas ut från 4 till 12 sjömil utanför den så kallade baslinjen. Det är också rimligt att verka för att industri­fiskets expansion norrut stoppas, och att Ålands Hav, Botten­havet och Botten­viken kan få vara skyddade reservoarer för havets och fiske­beståndens naturliga återhämtning, där enbart skonsamt lokalt förankrat fiske för människo­föda bör tillåtas.

Dessutom går det inte att bortse från att de kraftigt ökande och obegränsade populationerna av säl och skarv utövar en stark och tyvärr negativ påverkan på det mest hållbara fisket. Vi kräver att regering och riksdag tar kampen för en aktiv förvaltning och bättre skydds­jakt av säl och en kraftig begränsning av skarv. Det är inte lätt för en lokal fiskare att förhålla sig till vilka regler som faktiskt gäller när det handlar om skyddsjakt, och man kan få olika besked från olika myndigheter.

Vi vet att regering och riksdag vill väl med sina ambitioner kring ett hållbart fiske, och vi stödjer till fullo en kraftfull nationell och europeisk fiske­politik i syfte att förhindra utfiskning och säkra god ekologisk status. Men vi kräver också att tilltron till vetenskapen anpassas till hur lite vi faktiskt vet, och att alla försiktighets­mått som vi också kan påverka inom Sveriges gränser används för att rädda både Östersjöns fisk och våra lokala fiskare längs Östersjö­kusten.

Gustav Hemming (C)
skärgårdsregionråd i Region Stockholm och ordförande i det regionala fiskenätverket
Jan Lahenkorva (S)
regionråd i Region Gävleborg och styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket

Julie Tran (C)
regionråd i Region Östergötland och ordförande i Skärgårds­rådet Östergötland och Småland, samt styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket.
Ingrid Hermansson (C)
1:a vice ordförande i regionala utvecklings­nämnden i Region Blekinge och styrelse­ledamot i det regionala fiske­nätverket
Nils-Olov Lindfors (C)
regionråd i Region Norrbotten och styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket
Mattias Claesson (C)
regionråd i Region Sörmland och styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket
Helene Andersson (C)
regionråd och ordförande i tillväxt­utskottet i Region Halland samt styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket
Ola Persson (C)
regionråd i Region Värmland och styrelse­ledamot i det regionala fiskenätverket

Länk till artikeln

Källa: SVENSKA DAGBLADET

Arkivet.