Nyheter
”Sillgrisslan – vår tids kanariefågel i gruvan?”
Att leva med, av och i naturen är inget problem, så länge det görs varsamt. Men att stressa naturen på alla fronter är inte bara ett hot mot sillgrisslan, det är ett hot mot hela planeten. Det skriver Karolin A. Johansson i en krönika.
Häromdagen frågade jag vår tids version av oraklet i Delfi – Google – om svar på frågan ”vad är människans fel?”.
Den grekiska förlagan, oraklet Pythia, som drack heligt vatten, tuggade lagerblad och brukade ge sina råd efter seanser i trans, var känd för att inte alltid ge så konkreta utfästelser. Prästerna i Apollontemplet fick tolka hennes svar och sedan förmedla det hela till frågeställaren.
Google var däremot lite mer rak på sak.
Enligt internet är det människans fel att det blir extremväder, klimatförändringar, obalans i miljön och översvämningar… och ungefär så fortsätter det på sida upp och sida ner.
Likt Agnes i Strindbergs Ett drömspel, är det lätt att utbrista ”det är synd om människorna”. Att hela internet ger oss skulden för arter som försvinner, döda hav och lite allmän obalans – är det verkligen rättvist?
Låt mig ta ett exempel.
Sillgrisslan. Denna högljudda alka utmärker sig genom att kunna låta som en råmande ko, dyka till 180 meters djup och vara en av våra fåglar som kan bli äldst, närmare 45 år. Den lägger bara ett ägg om året och i Sverige associerar vi den förmodligen mest med Karlsöarna runt Gotland.
Men på västkusten har den och andra typer av alkfåglar synts ovanligt mycket den senaste tiden, och många döda alkor har flutit i land.
Fåglarna är kraftigt avmagrade, vissa har stumpar i stället för vingar och de visar tydliga tecken på svält. Grisslorna tycks ha simmat från Nordsjön och Skottland mot västkusten för att söka efter mat.
Anledningen är, ja ni förstår – människan.
Vi är orsaken till växthuseffekten som gör att planeten blir varmare.
Och när jorden och haven blir varmare drar sig vissa planktonarter norrut till kallare vatten. Och när planktonen blir färre, minskar småfiskarnas mat. Och när småfiskarna blir färre, finns inte tillräckligt mycket mat till sillgrisslorna. Ekosystemet är ur balans.
Om nu maten nära vattenytan minskar borde ju sillgrisslan, som kan utklassa världens bästa fridykare, kunna hitta mat lite djupare? Men nej, även där är människan och stökar till det genom storskalig trålning. Grisslorna tvingas emigrera.
Att minska utsläpp av växthusgaser tycks vara lika svårt som att få en fin skörd under en regnlös sommar. Att förstå trålningens effekter borde däremot vara desto enklare.
Enligt FN är 2022 ”det internationella året för småskaligt fiske och vattenbruk”. Låt oss hoppas att det inte bara blir namnet på olika konferenser och rapporter, utan också ger avtryck i praktiken.
Att leva med, av och i naturen är inget problem, så länge det görs varsamt. Men att stressa naturen på alla fronter är inte bara ett hot mot sillgrisslan, det är ett hot mot hela planeten. Och nog är det ändå lite synd om människorna, som trots all forskning och alla varningstecken inte vill förstå att allt hänger ihop.
Karolin A. Johansson
Karolin A. Johansson är lantbrukare, strategisk rådgivare och tidigare hovmarskalk till H.K.H. Kronprinsessan Victoria.
Källa: ATL