Nyheter

”Värna sillen – flytta ut gränsen för trålning”

Det är hög tid att flytta ut trålgränsen på ostkusten från 4 till 12 sjömil för att undvika en kollaps för beståndet av sill/strömming. Det skriver Karin Lexén och Konrad Stralka.

Under de senaste åren har både forskare, myndigheter och kustfiskare larmat om brist på sill och strömming i Östersjöns skärgårdar – en art som är själva motorn i vårt innanhavs ekosystem. Vi hoppas nu att regeringen med nytillsatte fiskeministern Ibrahim Baylan och miljöminister Per Bolund snabbt agerar för att flytta ut trålgränsen från dagens 4 sjömil till 12 sjömil.

Sedan 1970-talet har mängden lekmogen sill i centrala Östersjön minskat med nära 80 procent och Internationella Havs­forsknings­rådet (ICES) bedömer att fiske­trycket är för högt. Beståndet ligger under vetenskapliga rekommendationer för ett uthålligt fiske och sillen har blivit magrare, växer långsammare och blir könsmogen redan efter ett år i stället för tre. Det är vanliga tecken på stressade och över­fiskade bestånd, och en utveckling som liknar torskens innan beståndet kollapsade och fiskestopp infördes 2019.

Att flytta ut trålgränsen från 4 till 12 sjömil kan enligt SLU Aqua göra stor skillnad för sillens och strömmingens förmåga till reproduktion och tillväxt. Ändå har politiska åtgärder varit frånvarande, och det svenska industri­fisket har i stället tillåtits öka med hela 70 procent de senaste fem åren. Paradoxalt har också andelen sill och strömming som industri­trålas nära kusten ökat avsevärt, vilket får stora konsekvenser för djuren som har sillen och strömmingen som föda.

Larmrapporter till trots har förvaltningen ännu inte infört några konkreta åtgärder för att minska industri­fiskets uttag av kustnära sill och strömming. Havs- och vatten­myndigheten menar att vi inte kan vara säkra på att det just är fisket som skapar problemen, och att det råder kunskaps­brist. Forskning är något som alltid utvecklas och är därför sällan fullständig. Det får inte vara ett argument för att inte agera utifrån den kunskapen vi faktiskt har i dag, inte minst då EU:s gemensamma fiskeri­politik hävdar att försiktighets­principen ska tillämpas när det råder osäkerhet om hur ett eller flera bestånd utvecklas. Vi anser att den tillgängliga kunskapen är mer än tillräcklig för att agera. Särskilt då riskerna och de potentiella konsekvenserna för Östersjön är så stora.

Det borde inte finnas några hinder för Sverige att införa restriktioner längs ostkusten, som exempelvis en utflyttning av trålgränsen för att skydda sill och strömming. Tidigare har Havs- och vatten­myndigheten sagt att en utflyttning av trålgränsen endast skulle påverka svenskt fiske, och inte andra länders fiske. Det stämmer inte. Miljömåls­beredningens gedigna arbete visar att EU:s gemensamma fiskeri­politik ger möjligheter att reglera fisket innanför 12 sjömil – en bedömning vi delar. Enligt beredningen krävs dock samråd med bland annat EU-kommissionen och våra grannländer Finland och Danmark, eftersom vi har specifika fiskeavtal med dem. Sverige måste då bland annat visa att regleringen är samma för alla länder som fiskar innanför 12 sjömil. Överens­kommelserna i avtalen är dock styrande och länderna längs ostkusten fiskar utifrån kuststatens, Sveriges, bestämmelser.

I de pågående kvot­förhandlingarna inom EU:s ministerråd bör Sverige kraftfullt verka för lågt satta sill- och strömmings­kvoter. Exempelvis föreslår forskare från Stockholms universitet att kvoterna bör sättas 50 procent lägre än ICES vetenskapliga råd, vilket också kan gynna kustfisket. Trots att kust­fiskarna i Bottniska viken fångat en bråkdel av årets normala fångst innebär kommissionens förslag en fortsatt hög nivå för nästa års kvoter. Med liggande förslag riskeras det svenska kustfisket, speciellt i norr.

Att införa nationella restriktioner inom 12-mils­zonen skulle inte rädda all Östersjösill, men det skulle stoppa den värsta konkurrensen om fisken till förmån för miljö, ekosystem och kust- och fritidsfiske. Det skulle ge ett visst skydd åt den lekande sillen och strömmingen, vilket också är slutsatserna från Stockholms universitets Östersjö­centrum. En viktig kompletterande åtgärd vore ifall Sverige och Finland gemensamt inrättade ett fiskefritt område i centrala Botten­havet för att skydda lekansamling av strömming.

De snart 50-åriga avtalen med Finland och Danmark skrevs när fisket bedrevs med helt andra förutsättningar, och borde inte få ligga till grund för en fortsatt ohållbar förvaltning. Om regeringen skulle vilja ändra avtalen har det funnits många chanser de senaste decennierna, och finns än i dag.

Nu finns en politisk majoritet för att flytta ut trålgränsen, och det är rätt tid för regeringen att agera. Att verka för låga kvoter i EU, dra in dispenser för industritrålare och freda områden från trålning är viktiga och akuta steg. Vi uppmanar därför Ibrahim Baylan och Per Bolund att agera lika kraftfullt som de företrädare som drev igenom ett nödstopp för fiske på Östersjö­torsken. Den gången var det redan för sent för att rädda torsken, och beståndet kollapsade. Låt inte strömmingen gå samma öde till mötes.

Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Konrad Stralka
verkställande ledamot, Balticwaters2030

Länk till artikeln

Källa: SvD

Arkivet.