Nyheter
Debatt: Spekulationer i frustration över uteblivna fiskefångster
Det har etablerats en "sanning", som menar att allt elände i havet är det storskaliga trålfiskets fel. Så är det inte. Fartygen är större men färre, men fiskar inte mer tillsammans. Vad de dåliga fångsterna i våras nära land egentligen beror på återstår att se. Det skriver Gunnar Asplund.
Yrkesfiske är ett härligt jobb, strävsamt men fritt, men som kräver ständig förnyelse och anpassning. Fisken är simkunnig, och fiskbestånden påverkas av storskaliga förändringar i miljön bortom den enskilde fiskaren kontroll. Mitt fiskarliv kan ses som en illustration.
Började fiska traditionellt kustfiske i slutet av 70-talet med garn, skötar och fällor. Då sälstammen ökade dramatiskt i mitten /slutet av 80-talet, som gjorde det omöjligt att försörja mig och min familj, köpte jag då en större båt och började fiska torsk med långrev mellan Gotland och Polen under vintrarna kombinerat med kustfiske hemma på somrarna.
Då torskbeståndet vek i början av 90-talet köpte jag ett större trålfartyg (längd 41 m) för fiske efter sill/strömming i hela Östersjön och vissa turer på Nordsjön. Då push-Up-fällan (som gör det möjligt att fiska lax trots stor sälförekomst) introducerades kring millennieskiftet sålde jag denna trålare, flyttade hem till familjen för att fortsätta kustfisket och utveckla två andra grenar av fiskerinäringen, en fiskefartygsförmedling och sedermera Kvarkenfisk-fiskekrogen vid havet.
Det har etablerats en "sanning", som menar att allt elände i havet är det storskaliga trålfiskets fel. Att sportfisket och de gröna driver denna tes utan kunskap och faktakontroll verkar sitta i deras gener, och att en och annan så kallad forskare och länsfiskekonsulent inte kan låta bli att uttala sig i samma riktning är vi van med.
Dock har de senaste tre-fyra åren även några kustfiskare efter Bottenhavskusten, i frustration över uteblivna fångster, framfört likartade åsikter (senast i VK 7/7 -21). Jag känner inte till en enda svensk journalist som har den minsta kunskap i fiske och fiskeripolitik, vilket gör att de alltid blir till en megafon utan motfrågor.
1.I VK framförs att "Havet är i det närmaste tomt" (vi pratar om strömming i Bottenhavet). Inget kan vara mer fel. ICES, den samlade vetenskapliga expertisen, som gör underlagen för fiskekvoterna menar att biomassan av strömming i Bottenhavet är mycket stort och har ökat kvoten i år (med 80 procent).
2.I artikeln påstås det att det förekommer trålfiske i Västerbotten. Fel. Finns inte några trålare utanför vår kust. Den som vill kan se på www.marinetraffic.com
Den senaste som trålade utanför Västerbottenskusten var jag under kortare tider och med liten båt på 90-talet. I Södra Bottenhavet drivs dock trålfiske efter strömming enligt reglerade kvoter, som inte påverkar bestånden här lokalt (85 procent av kvoten är också tilldelad finska fiskare)
3.I artikeln påstås att trålfisket ("industrifisket") skulle vara orsak till att den större strömmingen skulle minska. Min erfarenhet är att snittvikten på trålfiskad strömming är mindre än den skötfiskade, som ju storleksselekterar för att få stora individer till surströmmingsinläggningen.
En troligare orsak till den minskande storleken är nog bristen på föda till det stora beståndet (tusenbrödraeffekten). Enligt äldre fiskare har vi aldrig haft så stor strömming som tiden efter det oreglerade sovjetiska och östtyska industrifisket i Bottenhavet (slut 1978).
Sill/strömmingsfisket är reglerat med kvoter baserat på de vetenskapliga råden om maximalt uthållig fångst. Det som verkar sticka i ögonen är att fartygen blivit större och större, men det påverkar inte den totala fångsten.
Fisket lyder under samma ekonomiska lagar som all annan näring (när jag gick på lantbruksskola 1972 hade bönder i snitt 11 kor, i dag har de 100), det är helt enkelt billigare att fiska med stora fartyg. Fartygen är större men färre, men fiskar inte mer tillsammans.
Fisket är reglerat med fastställda kvoter och rigorös kontroll vid landning. För beståndet spelar det ingen roll om ett fartyg fiskar 1000 ton eller om 1000 fartyg fiskar ett ton vardera. (men det större fartyget kan försörja 4-6 familjer, de fartyg som fiskar lite kan inte försörja någon)
Det storskaliga sill-/strömmingsfisket är det mest rena fisket (minst bifångster av andra arter), är det fiske med bäst kvalitet på varan (sillen pumpas direkt från trålen i havet till tankar med kylt 0-nollgradigt havsvatten) och det mest miljövänliga fisket (minst bränsleåtgång per kg fångst). Trålen går pelagiskt, det vill säga når inte ner till havsbotten.
Jo, det är sant, den vårlekande strömmingen (som ju läggs in till suringen) har inte lekt på grunden nära land i år som den gjort i många år (dock inte alltid). Det är sorgligt för oss som gillar den. Orsaken till detta kan vi bara spekulera om.
Äldre fiskare vittnar om ett fantastiskt strömmingsfiske under första och andra världskriget och däremellan. Dock var det den höstlekande strömmingen som helt dominerade, fångsterna togs längre ut i havet, men bara under hösten. Inga eller dåliga vårfångster.
Under 50-talet var fångsterna mycket små, "mycket sämre än i dag", detta var innan trålfisket i Bottenhavet började 1956. Vi fick ökande bestånd på 70 och 80-talet av vårlekande strömming som dominerat fram till i dag.
Är de dåliga fångsterna i våras nära land ett tecken på skifte till mer höstlekande bestånd återigen, eller inte, det återstår att se. Eller är det en effekt av den globala uppvärmningen med högre vattentemperaturer som påverkar fiskbestånd världen över? Det är dock troligt att råvaran till surströmming måste tas längre från stranden än tidigare, med garn eller trål.
Anpassning till nya omständigheter, sa Bill. Gilla läget och ställ om, sa Bull.
Gunnar Asplund, Kvarkenfisk
Källa: VK Jakt & Fiske