Nyheter

DN Debatt. ”Fridlys alla stora fiskar i de svenska vattnen”

Svenska skärgårdar har i princip förlorat de stora exemplar av sill, torsk och kolja som är basen i ett fungerande ekosystem. Småfisk som spigg har tagit över, med förödande följder, och den viktigaste orsaken är överfiske. En haverikommission måste ta fram akuta åtgärder, skriver professor Kerstin Johannesson och biologen Stefan Edman.

Redan under 1980- talet kollapsade Östersjöns stora torsk­bestånd. Vid Bohuslän och i Katte­gatt kom kraschen några år senare. Det sista livskraftiga torsk­beståndet i svenska vatten, det som fanns i Öresund, har nu också havererat. I Östersjön har förutom tors­ken också abborre och gädda minskat dramatiskt, och stor strömming saknas nästan helt i skärgården.

I stället har spigg – en halv decimeter lång fisk – blivit upp till 50 gånger vanligare på några decennier. Den starka dominansen av spigg och andra småfiskar har stark negativ påverkan på kustens ekosystem. De äter nämligen upp alla de viktiga kräftdjur som annars motverkar att grunda vikar och ålgräsängar fylls av fintrådiga alger och att stora planktonblomningar bildas. Småfisken livnär sig också på ägg och larver av de större fiskarna.

De äter nämligen upp alla de viktiga kräftdjur som annars motverkar att grunda vikar och ålgräsängar fylls av fintrådiga alger och att stora planktonblomningar bildas.

Hur har det blivit så här? Det kan finnas flera orsaker, men den viktigaste är att vi helt enkelt har fiskat för mycket. Dagens fiske är alldeles för effektivt och intensivt. Framför allt de större individerna har inte en chans, de som ger mest intäkt för yrkesfisket eller mest upphetsning i sportfisket. Dessutom bestäms uttaget av fisk av en enda parameter i fiskeribiologernas modeller: maximal fiskproduktion. Nu, när vi har facit, är det uppenbart att en sådan förenkling inte fungerar som bas i förvaltningen.

Samtidigt som vi har katastrofalt få stora fiskar i ekosystemet har säl och skarv blivit mångdubbelt fler. Dessa äter av de hårt decimerade fiskbestånden, som inte återväxer trots kraftigt minskat fiske i skärgårdarna. Sälens och skarvens konsumtion av fisk är i dag så omfattande att sälen själv börjar få problem: kutar på västkusten är undernärda och vuxna sälar i Östersjön visar tydliga tecken på svält med kraftigt minskat späcklager.

Utmaningarna är många och komplexa. En grundläggande förutsättning är att förstå naturens egna begränsningar. Under hanteringen av covid-19-pandemin överlät politikerna till expertmyndigheterna att besluta om åtgärder och strategier. Men i frågor om fiske ”löses” problemen med politiska beslut och i uppgörelser med EU och våra grannländer.

En grundläggande förutsättning är att förstå naturens egna begränsningar.

Staten äger fisken i svenska vatten, men beslut i riksdagen har i grunden förändrat rättigheterna att nyttja denna gemensamma resurs. Tidigare fördelades personliga kvoter till alla yrkesfiskare, men i dag kan en fiskare sälja sin kvot till någon annan.

Detta har ändrat fiskets struktur i grunden och lett till två olika typer av fiskeföretag. Å ena sidan det lilla företaget som fiskar kustnära och lokalt, och är beroende av att nyttjandet är långsiktigt hållbart.

Å andra sidan en handfull industrifiskeföretag som med mycket stora fartyg rör sig mellan vatten i Sverige och många andra länder. När ett fiskbestånd kraschar är det den lokale yrkesfiskaren som drabbas, medan de som opererar på en internationell arena kan flytta till nya vatten.

Vad görs då åt det akuta problemet att nästan alla svenska bestånd av stora fiskar är hotade? Svaret är: i stort sett ingenting. Sveriges fiskförvaltande myndighet Hav (Havs- och vattenmyndigheten) vet precis vad som sker men ser sig bakbunden av politiska beslut, både nationellt och på EU-nivå, vissa snart 100 år gamla. Företrädare för Hav menar att det tar många år att åstadkomma de förändringar som nu krävs, om det alls finns en politisk vilja att göra det.

Sveriges fiskförvaltande myndighet Hav vet precis vad som sker men ser sig bakbunden av politiska beslut, både nationellt och på EU-nivå, vissa snart 100 år gamla.

Ett ljus i mörkret är flera lokala initiativ, där föreningar eller andra lokala aktörer försöker bygga fiskrev och begränsa skarvkolonier och sälbestånd. Men flera av dessa initiativ stoppas av länsstyrelserna som anser att åtgärderna kommer i konflikt med fågel- och sälskydd eller på annat sätt riskerar att störa ekosystemet. Hänvisning sker till gamla regelverk som kom till då det var ont om säl och skarv men fortfarande fanns gott om fisk i havet.

Detta illustrerar en stuprörshantering där olika delar av ekosystemet vilar på olika myndigheter.

Så hur agerar näringen? Framför allt de stora fiskeriföretag som helt dominerar det svenska fisket har många beslut i sin hand. Och vad gör de banker som lånar ut de pengar som krävs för investeringar i nya fiskefartyg? Dessa aktörer har i dag den reella makten att genomföra snabba och kraftfulla åtgärder för att, till exempel, rädda de hotade bestånden av strömming i Östersjön.

Om torskar vore granar – då skulle vi se alla kalhyggen och snabbt kunna konstatera att med många älgar blir det inga plantor kvar. Men vad som händer under ytan i havet sker i det fördolda.

Om torskar vore granar – då skulle vi se alla kalhyggen och snabbt kunna konstatera att med många älgar blir det inga plantor kvar.

Även om det är väldigt bråttom tror vi att det fortfarande finns möjligheter att lösa problemen och få tillbaka den stora fisken i våra kusthav. En omedelbar åtgärd är att tillsätta en haverikommission med kompetens från olika myndigheter, politiker, lokala och storskaliga yrkesfiskare, sportfiskare, forskare, konsumenter och finansiärer. Denna kommission bör fundera på följande förslag:

● Fridlys alla stora individer av fiskar och reglera uttagen med maximimått i stället för minimimått.

● Pausa utsjöfisket i Östersjön av strömming och skarpsill, i syfte att rädda de kustnära ekosystemen och det lokala fisket.

● Reglera säl- och skarvpopulationerna på samma sätt som man på land reglerar älg, björn, lo och varg.

● Miljökonsekvenspröva investeringar i nya fiskefartyg i stället för att bara göra kortsiktiga ekonomiska kalkyler.

● Utöka forskningen för att reducera dioxinhalterna i Östersjöfisk så att fiskråvaran kan användas till mat utan EU-dispens.

● Kräv samverkan mellan Hav och länsstyrelserna så att stödåtgärder utreds mot en bakgrund av hela ekosystemets behov, inte minst fiskens, och kräv att konsekvenser av uteblivna åtgärder också analyseras.

● Avsätt pengar och underlätta regelverket för restaurering av våra fiskbestånd.

Om vi lyckas rädda den stora fisken runt våra kuster blir både vi och ekosystemet i slutänden vinnare – och även sälen.

Arkivet.