Nyheter
Dom i mål om särskild avgift för landning av otillåten fångst
Befälhavaren på ett fiskefartyg är den som landar fångsten och därmed den som ska betala en särskild avgift, s.k. landningsavgift, för landning av otillåten fångst även när verksamheten bedrivs av ett aktiebolag.
Havs- och vattenmyndigheten får enligt fiskelagstiftningen besluta att ta ut en särskild avgift, s.k. landningsavgift, av den som landar en otillåten fångst. Landning är den första lossningen av fiskeriprodukter från ett fiskefartyg till land.
I målet hade Havs- och vattenmyndigheten beslutat att påföra en befälhavare på ett fiskefartyg en särskild avgift på ca 160 000 kr. Befälhavaren var anställd hos det aktiebolag som bedrev fiskeverksamheten. Befälhavaren gjorde gällande att han var fel part att påföras avgiften eftersom intäkten från fångsten inte hade tillkommit honom utan det aktiebolag som bedrev näringsverksamheten.
Frågan var om befälhavaren på ett fiskefartyg är den som landar fångsten och därmed är den som ska betala den särskilda avgiften när verksamheten bedrivs av ett aktiebolag.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det utifrån ordalydelsen i bestämmelserna om landningsavgift inte är uppenbart att det är befälhavaren som ska avses med ”den som landar”. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är det emellertid befälhavaren som ansvarar för hur fisket bedrivs och befälhavaren är den som väljer fångstmetoder och fiskeplatser. Det är därmed befälhavaren, i egenskap av ansvarig fiskare, som har möjlighet att påverka att otillåtna bifångster minimeras. Det är även befälhavaren som rent faktiskt landar den aktuella fångsten efter en fiskeresa. Mot den bakgrunden fann Högsta förvaltningsdomstolen att det är befälhavaren på ett fiskefartyg som ska anses som den som landar en fångst och därmed den som ska betala en särskild avgift för landning av otillåten fångst. Det förhållandet att fiskeverksamheten bedrivs av ett aktiebolag saknade enligt Högsta förvaltningsdomstolen betydelse för frågan om vem som ska anses ha landat fångsten. Två ledamöter var skiljaktiga.
Källa: Högsta Förvaltningsdomstolen