Nyheter
En nordisk försvarsallians för strömmingen
Ledare
Ingen vandrande art har påverkat svenska matvanor mer än strömmingen, eller sillen som man säger söder om Bergkvara.
Strömmingen går in på grundare vatten två gånger om året, på våren och hösten, som en djupandning i rikshushållet. Där emellan simmar strömmingen ut på djupt vatten och går bara upp till ytan på nätterna för att jaga. I det traditionella kustnära fisket gällde det att passa på när den var inne. En duktig strömmingsfiskare kunde dra upp en årslön på några veckor, vilket var lockande för alla som hade båt. ”Strömmingen hade kommit och alla karlarna utom Carlsson var ute på skäret”, skrev Strindberg i Hemsöborna.
Det plötsliga säsongsfisket är skälet till julbordets alla möjliga konserveringar av strömming och sill, liksom påskbordets och midsommarbordets. Svenskarna äter för säkerhets skull samma mat på alla sina stora högtider. Jesu födelse och uppståndelse och sommarens ljusaste dag firas med olika varianter av konserverad strömming.
Strömmingens säsongsvandringar är också skälet till den kanske mest egenartade och internationellt mest kända konserveringsmetoden - den norrländska surströmmingen. Den har så klart förärats en egen högtid i slutet av augusti då jäsningen av fångsten från vårfisket är klar.
Förra årets larm om surströmmingsbrist var ett nationellt trauma och orsakade rubriker till och med i Di. Bakgrunden var att näten var tomma under våren. Strömmingen gick inte till som den brukade. Även söderut rapporterade yrkesfiskare sämre fångster av strömming. I Stockholms skärgård tycks strömmingen ha försvunnit.
Går strömmingen mot samma öde som torsken - en kollaps av beståndet?
Riktigt så illa är det inte, visade en rapport från Havs- och vattenmyndigheten som presenterades den sista mars i år. Men strömmingen mår inte bra. Den är mager och eländig och beståndet i centrala Östersjön har minskat med 80 procent sedan 1970-talet.
Kanske än mer skräckinjagande är att volymen strömmingsyngel har minskat ännu mer. En uppmärksammad serie provtrålningar vid Landsort visar att strömmingsyngel nästan helt har försvunnit till förmån för storspigg, en ful och oätlig liten fisk, som nu utgör 85 procent av forskarnas trålfångst. För 20 år sedan fick de ingen storspigg alls.
Storspiggens tillväxt oroar experterna. Den konkurrerar om samma föda som strömmingen och äter dessutom gärna strömmingens rom - samt gäddans längre in i vikarna. Om fisketrycket på strömming är hårt gynnas spiggen.
Och fisketrycket är hårt. En omdiskuterad fiskemetod är de så kallade pelagiska trålarna som går långt ute till havs och fiskar dygnet runt. Fartygen är stora och fyller sina väldiga tankar med strömming som blir fiskmjöl till laxodlingarna, främst i Norge. I takt med att bestånden längre ut i Östersjön minskar har trålarna börjat röra sig längre in, vilket stör det mer kustnära fisket som försörjer svenska hem med färsk strömming. Trålarna till havs kommer oftast från Finland, Danmark och Sverige och utmålas som symboler för ”industrifisket”.
Fisket i Östersjön regleras i huvudsak av EU. En positiv aspekt av krisen för strömmingen är att EU:s fiskepolitik har fungerat hyggligt tillfredsställande. På inrådan av vetenskapliga råd från expertorgan har kvoterna minskat med 70 procent. Men att förstå vad som rör sig i djupen och i strömmingens liv är inte lätt. Forskarna har på sistone pekat på att strömmingen precis som torsken lever på paradoxalt begränsade ytor, de rör sig utmed samma bottnar utanför samma kustområden i stora släkter under hela livet. Ett för hårt fiske på ett område kan slå ut ett helt lokalt bestånd och det ersätts inte av andra. Strömmingar är inte gränslösa internationalister. När den försvunnit från ett område är den borta och återhämtar sig inte. Det tycks vara ett skäl till att beståndet av strömming i hela Östersjön nu är så svagt att expertmyndigheterna bedömer det som hotat.
På inrådan av Havs- och vattenmyndigheten föreslog regeringen i maj att införa ett trålförbud nära kusten. Det är en bra början. Men man måste komma överens med Finland och Danmark, som har rätt att fiska på svenskt inre vatten, för att det ska ha effekt. Det är inte heller säkert att strömmingen skyddas av en fredad zon nära kusten eftersom den vintertid vill ut på 50 meters djup där språngskiktet mellan salt och sött ligger.
Östersjön utan strömming är ett biologiskt, ekonomiskt och kulturellt haveri. Ett friskt och stort strömmingsbestånd är basen för mängder av havslevande och landlevande arter. Det är en viktig proteinkälla för människan och en omistlig del av matkulturen i alla länder runt innanhavet.
Strömmingen behöver därför en nordisk försvarsallians. Sverige, Finland och Danmark måste komma överens om ett tillfälligt stopp för trålfiske längs varandras kuster och driva drastiskt minskade EU-kvoter för hela Östersjön tills strömmingsbeståndet har stabiliserats. På sikt behövs en annan och mer lokal förvaltning som tar hänsyn till strömmingens känsla för sina hemmavatten. Man bör också prova olika typer av äganderätter till fisket, vilket varit framgångsrikt på Island och Nya Zeeland. Om yrkesfiskare kan äga rätten till fisket långt ut i havet försvinner den allmänningens tragedi som alltid inträffar när fisket är fritt.
PM Nilsson
Källa: Dagens industri