Nyheter
EU:s framtid efter brexit - fiskerifrågan central
Varför skulle EU vilja rädda Johnson ur knipan?
Detta nya årtionde börjar i EU precis som det gamla slutade. Med brexit. En fråga under detta nya årtionde blir om och i så fall när brexit någonsin slutar. Egentligen har ju EU levt med olika former av mjuk brexit i snart femtio år.
Fortfarande är brexit mest ett tomt slagord kopplat till föreställningar om ”Global Britain”. De bygger mest på illusioner och kanske är Boris Johnson framför allt en skicklig bluffmakare som lärt sig surfa på vågen av nostalgi.
På toppen av vågkammen inser han att nu bär det oundvikligen utför. Nu ska projektet omsättas i ett nytt avtal med EU-sidan. Och inför den prövningen försöker han begränsa skadorna. Hans till synes egendomliga upplägg av förhandlingarna är att på några få månader klara av det paket av ämnen som finns uppräknat i den politiska deklaration som följde med skilsmässoavtalet. När han vägrar förlänga övergångsperioden utöver detta år så handlar det för honom om att bli kvitt frågan så fort som möjligt.
Boris Johnson saknar som alltid intresse för ”nitty-gritty” och alla detaljer i förhandlingen. Han är intresserad av prestige och drivs en stor portion hybris. Samtidigt inser han att det är de påtagliga omedelbara detaljerna som avgör skillnaden mellan framgång och fiasko. Därför vill han begränsa förhandlingarna så strikt i tiden att resultatet bara kan bli ytterst minimalt, förmodligen till villkoren för fri handel med varor. Det magra resultatet döper han till ”Brexit” och resten får sedan komma efter hand.
Till skillnad från Boris Johnson är EU-sidans chefsförhandlare Michel Barnier en mycket erfaren personlighet som kombinerar sina tekniska detaljkunskaper med strategisk överblick.
Det sägs att EU-sidan vill inleda den nya förhandlingen med frågan om fiskeriet, som i hög grad intresserar ett par EU-länder med Spanien och Danmark i spetsen. Det är i så fall ett ganska säkert sätt att spränga Boris Jonsons tidsramar. Fiske är nämligen en av de tekniskt mest komplicerade frågor som finns att förhandla om. Dels gör man avtal om fisk som ännu inte finns utan om prognostiserad tillväxt i framtiden. Så kallad ”pappersfisk”. Dels räknas olika sorters fisk över i torsk, så kallade ”torskekvivalenter”. Och framför allt är möjligheterna att kontrollera ingångna avtal begränsade. För fiskenäringen är förhandlingen mellan EU och Storbritannien livsviktig.
Även om förhandlingen koncentreras till den fria rörligheten för varor så finns det där frågor som likaså kräver betydande tekniska regleringar. Storbritannien lämnar både EU:s tullunion och den inre marknaden och därmed dyker det upp frågor om produkters ursprung vid tullbehandlingen. Detta är för företag ytterst byråkratiska och kostsamma procedurer i en globaliserad värld. Ursprungsreglerna blir begränsande för varuhandeln mellan Storbritannien och EU. Lägg till detta den svårbegripliga lösningen när två tullunioner ska överlappa varandra på Nordirland.
Så kan man räkna upp en lång rad komplicerade ämnen som kortfattat berörs i den politiska deklaration som nu ska fyllas med folkrättsligt bindande innehåll. Det omfattande förhandlingsuppdraget skulle i normala fall ta flera år. Därtill kommer numera att den mekanism som använts för att lösa handelstvister, WTO, håller på att förlamas genom president Trumps medvetna sabotage. En central fråga blir därför hur EU och Storbritannien kan enas om en egen mekanism för tvistlösning. Det berör framför allt säkerheten för företagsamheten. Utan en säker tvistlösning återstår bara djungelns lag, det vill säga den starkes rätt.
Med tanke på att Boris Johnson bestämde sig för att förespråka brexit först dagen före folkomröstningen 2016 så har han säkert anat vilken komplicerad process han satte i rörelse. Kanske hoppades han att den aldrig skulle förverkligas. Det handlade bara om en inrikespolitiskt gångbar bluff. När nu sanningens ögonblick likväl närmar sig och EU begär syn av korten så ropar Boris Johnson på hjälp. Varför skulle Michel Barnier och EU-sidan vilja rädda Johnson ur det dilemma denne försatt sig i?
Källa: SvD - Krönika av Rolf Gustavsson