Nyheter
Giftiga muddermassor dumpas till havs
Miljontals kubikmeter giftigt bottenslam dumpas i Östersjön, trots att det strider mot miljöbalken och internationella konventioner. Nu varnar forskare för att svenska myndigheter ger dispens på för lösa grunder.
– Det är svårt att föreställa sig hur otroligt stora mängder det är, säger Peter Bruce, miljöforskare vid Stockholms universitet.
För att hamnar och farleder ska vara tillräckligt djupa måste de muddras med jämna mellanrum. Problemet är att det bottensediment som då muddras upp ofta innehåller långlivade och starkt giftiga ämnen som PCB, DDT, TBT, dioxiner och olika tungmetaller. De har lagrats i bottensedimenten efter utsläpp från industrier, handelsfartyg och båtarnas bottenfärger.
– De kemikalier som utgör störst problem i havsbotten i dag kommer till exempel från skogsindustrier, massaindustrier och metallindustrier som släppte ut stora mängder direkt i havet, med en topp på 60- och 70-talet, säger Anna Sobek, professor i miljökemi vid Stockholms universitet.
– Man tänkte att gifterna späddes ut. Men de här ämnena försvinner ju inte, så problemet finns fortfarande kvar.
Därför är muddermassorna giftiga
Bottnar vid industrier, hamnar och farleder innehåller ofta långlivade miljögifter från tidigare utsläpp och spill. Muddring av förorenade bottnar utförs regelbundet, till exempel för att bibehålla djup.
För att inte skada havets växt- och djurliv måste muddermassorna hanteras på ett säkert sätt. Enligt svensk lag och internationella konventioner som Sverige har skrivit under är det förbjudet att dumpa dem till havs. I stället ska muddermassorna exempelvis deponeras under kontrollerade förhållanden på land, eller användas som fyllnadsmassa vid byggen.
Men enligt en studie som Anna Sobek har medverkat i dumpas det allra mesta trots lagstiftningen i havet. Forskarna har gått igenom alla ärenden under perioden 2015–2020 och kommit fram till att tillståndsmyndigheterna – som sådana här fall är landets länsstyrelser, mark- och miljödomstolar och Havs- och Vattenmyndigheten – gav dispens att dumpa drygt 90 procent av alla muddermassor till havs (just under denna period hanterade dock Havs- och Vattenmyndigheten inga dispensärenden). Det motsvarar drygt 31 miljoner kubikmeter.
– Svenska myndigheter ger rutinmässigt dispens att dumpa till havs, och framför allt är det de allra största projekten som får dispens. Därför blir totalvolymen så enorm, säger Peter Bruce, som är försteförfattare till studien.
Den motivering som brukar anges när aktörer ansöker om att få dispens är enligt forskarnas genomgång av domar och beslut att så stora muddermassor är alltför kostsamma eller besvärliga att hantera uppe på land.
– Tyvärr sker de här stora muddringarna ofta på platser där det har varit mycket båttrafik och industriell verksamhet under lång tid, så då är det också höga halter av föroreningar, tillägger han.
Men det är inte bara föroreningarna som är problem vid dumpning av muddermassor, förklarar Peter Bruce. Även förhållandevis rena muddermassor kan ställa till med stor skada för de organismer som lever på den plats där dumpningen sker.
– Den allra tydligaste effekten är att det liv som finns på botten slås ut. De arter som snabbt kan flytta på sig, som fiskar, kommer att göra det. Men allt annat som lever där på botten dör. Antingen krossas eller kvävs det, eller så begravs det så djupt att det inte kan gräva sig ut igen och få tag på mat, säger Peter Bruce.
Enligt miljöbalken är det bara tillåtet att ge dispens för dumpning om den kan ske ”utan olägenhet för människors hälsa eller miljön”. Ordet olägenhet definieras av Havs- och vattenmyndigheten, som är den centrala tillsynsvägledande myndigheten, som en risk för ”negativa effekter på växter och djur i ekosystemet”, eller ”betydande förorening av bottnarna i och omkring dumpningsområdet”.
Så skadas livet i vattnet
När muddermassorna dumpas kan sediment och föroreningar spridas över ett stort område. Livet i vattnet skadas både av det grumligare vattnet och föroreningarna muddermassorna för med sig.
Ett krav för att få dispens är ofta att muddermassorna dumpas på en plats som inte påverkas så starkt av strömmar. Men enligt Peter Bruce är det inte tillräckligt för att garantera att föroreningarna inte sprids.
– Det finns många andra faktorer att ta hänsyn till. Med klimatförändringarna finns risk för starkare och större stormar, som rör om bottensedimenten och sprider föroreningarna längre från dumpningsplatsen. Man bedömer inte heller risken för att botten rörs upp av trålning, eller att platsen kan bli aktuell för havsbaserad vindkraft.
Tillståndsmyndigheterna väger även in hur pass förorenad botten är från början, för att bedöma om nya muddermassor påtagligt skulle öka mängden föroreningar. Men det kriteriet ger ingen bild av hur ekosystemen faktiskt påverkas, menar Peter Bruce. Dessutom strider det mot FN:s hållbarhetsmål för hav och marina resurser som Sveriges förbundit sig att uppfylla.
– Riksdagen har kommit överens om att vi ska arbeta för att redan skadade marina ekosystem ska kunna återhämta sig och bli bättre. Det är inte möjligt om man hela tiden fyller på med nya föroreningar, säger Peter Bruce.
Det är förbjudet att dumpa muddermassorna i havet, men en ny studie visar att myndigheterna ofta ger dispens – framför allt när det gäller stora mängder. 2015–2019 fick 90 procent av all muddermassa dumpas till havs, en total volym på drygt 31 miljoner m3. Det motsvarar 50 byggnader stora som Globen i Stockholm.
Malin Hemmingsson, som är utredare på miljöprövningsenheten vid Havs- och vattenmyndigheten, delar till viss del forskarnas slutsats att dispenser från förbudet att dumpa muddermassor i havet kan delas ut på för lös grund.
– Ja, ibland är det den känslan jag får också. Problemet är väl att i varje enskilt fall bedöma vad som är en olägenhet. Det finns ingen tydlig gräns för när det uppstår en skada, vilket gör att det finns en hel del tolkningsutrymme, säger Malin Hemmingsson.
Men hon menar samtidigt att det är många intressen som ska vägas mot varandra och att det inte alltid finns någon helt bra lösning.
– Om man skulle titta på hur känsliga organismer är för olika föroreningar skulle man komma ner på väldigt låga halter, och det skulle i praktiken innebära att man inte får dumpa muddermassor någonstans.
– Det skulle i sin tur innebära att man inte kan muddra på många håll, eftersom det finns väldigt begränsade möjligheter att ta hand om så stora mängder muddermassor på land. Och då skulle vi inte kunna ha fungerande hamnar och farleder, som i vissa fall är riksintressen för sjöfarten, säger Malin Hemmingsson.
Kan det vara så att alternativa hanteringsmetoder inte har utvecklats så mycket, eftersom det går att få dispens?
– Jag skulle säga att den utvecklingen nog har bromsats, för det är ganska lätt att få en dispens. Då är det klart att man inte vill lägga mycket pengar på att hitta alternativ, säger Malin Hemmingsson.
– Hade det varit totalt förbjudet att dumpa muddermassorna, vilket det ju egentligen är även om det inte tillämpas så, så hade man varit tvungen att hitta andra sätt att hantera dem.
Den här artikeln har tillfogats ett förtydligande: Havs- och vattenmyndigheten tillsynsvägledande myndighet i ärenden som rör muddring och dumpning av muddermassor och prövar dispenser för dumpning av muddermassor i ekonomisk zon till havs, men de hanterade inga ärenden mellan 2015 och 2020.
Fakta. Gifter i bottensediment
Långlivade och giftiga ämnen som släpps ut i havet samlas i bottensedimentet. En stor del av de gifter som finns där i dag släpptes ut för 50–60 år sedan, då många industrier hade orenat avlopp direkt ut till havet.
Här är några av de gifter som fortfarande orsakar problem när bottensediment muddras:
Dioxiner – en grupp av drygt 200 klorerade ämnen, som bland annat innehåller ett av världens allra starkaste gifter (TCDD). Dioxiner orsakar hudskador, reproduktionsstörningar och tumörer. De är stabila och fettlösliga och ansamlas därför lätt i fettdepåer hos fiskar och däggdjur. En stor källa till dioxiner var tidigare pappersbrukens klorblekningsprocesser.
TBT – ett mycket giftigt ämne (tributyltenn) som redan i mycket låga koncentrationer bland annat leder till störd könsutveckling hos vissa organismer. Det började användas i båtbottenfärger för att hindra påväxt på 1960-talet. Användningen förbjöds 1989 för fritidsbåtar och 2003 för handelsfartyg.
DDT – utvecklades av kemisten Paul Müller för insektsbekämpning. Han belönades med Nobelpris i kemi 1948. Besprutning med DDT förbjöds i Sverige och många andra länder i början av 1970-talet, då det orsakar nervstörningar och nedsatt fertilitet. Ämnet är långlivat och lagras likt dioxiner i fettvävnaden.
PCB – samlingsnamn för polyklorerade bifenyler, som bland annat har använts som tillsatsmedel i hydrauloljor, smörjoljor, färg, mjukgörare i plaster och självkopierande papper. Det kan skada fortplantningsförmågan, immunförsvaret och nervsystemet. PCB totalförbjöds 1978 i all ny användning i Sverige.
Tungmetaller – exempelvis bly, kadmium, koppar och kvicksilver, som har förekommit i färger, som tillsats i bensin och andra tillämpningar. Kan bland annat skada nervsystemet, orsaka cancer och ge fosterskador.
Källa: Naturvårdsverket, NE
Källa: Dagens Nyheter