Nyheter
Krönika: Freda fiskeriföretagarna
NYHETSKRÖNIKA Det var en fantastiskt god, norrländsk förrätt. Brödet var bakat i Överkalix, smöret och gräddfilen förädlat av våra bönders eget mejeri och toppat av det allra närmaste guld vi kan få från vårt lilla innanhav – löjrom.
Helt i linje med de politiska intentioner som tydligt uttrycks av såväl riksdag, regering, vår region och våra lokalpolitiker. Vi mår bra av att vara stolta över våra mattraditioner och livsmedelsproduktionen är en nyckelfråga för såväl vårt välmående som vår beredskap.
Om detta är vi alla överens och då borde ju tillämpningen av vår politik leda åt det hållet. Med start under parollen ”Matlandet” inleddes denna omorientering till förmån för det lokalt producerade under en regering. Nästa regering fortsatte på likartat sätt, men nu under parollen ”Livsmedelsstrategi”. Det är därför så tråkigt att just de som producerar det vi håller som högst, inte får det förtroende och den uppskattning som de förtjänar. Istället slängs enskilda näringsidkare hit och dit, i tron att det är så vi vårdar det som alla nu tävlar om att omfamna.
Skillnaden mellan förutsättningarna mellan den östra kusten och den västra kusten av samma hav har knappast varit större, trots att varken sälstam eller fisk känner några gränser.
Vi kunde alla läsa om att löjrommen inte längre skulle kunna bära märkningen MSC, som utgör ett bevis på hållbart fångad fisk. Den bedömningen gjordes helt på grundval av de slutsatser kring drogs av enskilda forskare, där de försökte bedöma fisktillgången med en ny och inte prövad metod. Den nya metoden föreslog att fiskekvoten av siklöja skulle begränsas till noll ton under denna säsong. Så lite fisk skulle det alltså finnas, efter det att tusentals sälar gett sig på fisken, menade man.
Den myndighet som har att fastställa kvoterna satte tack och lov inte en sådan kvot, utan begränsade fångsten till 700 ton för året. Ändå en radikal minskning av fisket, till sorg för löjromsälskande konsumenter och för de fiskeföretagare som lever på att ansvarsfullt landa fisk för vidare förädling.
Vi är nog alla eniga om att fiske ska bedrivas ansvarsfullt och att ingen är betjänt av att fisken tar slut eller hotas. De flesta som känner till hur det är ute till havs, vet också att sälstammen vuxit sig så utan kontroll att den hotar fiskbestånden och den balans som behövs i Bottenviken, Bottenhavet och hela Östersjön. Det ansvaret för helheten visade fiskeföretagarna, när de frivilligt väntade två veckor från säsongsstarten innan de gav sig ut för att fiska med den kraftfullt reducerade kvoten.
Farhågan om att forskningsrapporten skulle vara rätt och fiskebeståndet nästintill borta visade sig inte hålla alls. På rekordtid togs de beslutade 700 tonnen upp och säsongen blev kanske den kortaste i mannaminne. Att den påstått lilla skärvan av siklöja i stim skulle simmat rakt in i redskapen är väl mindre troligt än att också forskare kan ha fel.
Då kanske vi kan se mer av god samförvaltning? Det synes vara långt borta, eftersom man vill skapa ytterligare övervakning av denna lilla yrkesgrupp: förutom att ha kontrollanter som i antal vida överstiger de fiskare som lever på näringen, vill nu regeringen utreda kameraövervakning på båtarna. På samma sätt som våra finska grannar övervakar sälarna, vill uppenbarligen regeringen att vi ska övervaka hederliga fiskare. Det är nog dags att slå full back i maskin. Uppvärdera de som levererar världens bästa mat och förvalta istället sälstammen. Fiskeriföretagarstammen är väl utrotningshotad sedan länge.