Nyheter
Kustfiskarnas nödrop – ”Vi vill överleva”
När fisken sinar längs Östersjöns kuster försvinner även ett kulturarv. I förra veckan samlades yrkesfiskare och makthavare i Östhammar för att diskutera den fiskekris som slår ut både ekosystem, lokalsamhällen och en hel yrkeskår.
Idag finns endast ett fåtal yrkesverksamma fiskare i Stockholms skärgård och längs Upplandskusten. Rune Wikström på Möja är en av dem, som fortfarande lägger nät varje dag.
– De påstår att de här stora trålarna inte får någon bifångst men jag har varit med i det fisket och jag vet att det finns rätt mycket. Man tar ut mer än vad man får, och då är man inne i utförsbacken. Strömmingen börjar ju bli sällsynt och det är inte så konstigt, för när strömmingen går in för att leka i april, ställer den sig i stora stim och sen ska den in, men innan den hinner komma in då kommer de här trålarna och tar hela svepet med sig.
Björn Eklund försöker hålla sig samlad, men han är arg. Det märks i blicken. Det märks på det lilla darret på rösten när han berättar om sin pappa, som han startade Stora Risten Fisk AB tillsammans med för över 30 år sedan.
– När han föddes 1925 fanns ett dussintal familjer på Stora Risten som levde av fisket. Under min egen livstid har det småskaliga fisket kring Upplandskusten gått från att vara en levande kultur till att i praktiken inte längre finnas, säger han.
Han vill ha svar. Hur har det här kunnat ske?
Forskarnas rapporter kring Östersjöfiskens tillstånd blir allt tydligare och allt mer samstämmiga.
Provfiske visar att nu endast åtta procent av strömmingen, den art som kallas navet och motorn i Östersjöns ekosystem, återstår jämfört med hur det såg ut på 1980-talet. Torsken, då bjässar som kunde tas upp i mängder, är nu fåtalig, mager och undernärd. Samtidigt kommer nu nya larm om att även gäddan minskat kraftigt i antal i Östersjön.
Det är flera faktorer som samverkar bakom beståndsnedgångarna – syrebrist och övergödning, klimatförändringar, parasiter, födobrist, säl och skarv, är några. Men en särskild roll spelar det storskaliga, högeffektiva trålfiske som växt fram under det senaste decennierna. Under ett par veckor i april 2019 togs till exempel cirka 1 500 ton strömming upp av en enda trålare utanför Stockholms skärgård – att jämföra med de cirka 700 ton som kustfisket tog upp i samma område under en tioårsperiod.
Storbildsskärmen bakom talarna fylls med siffror och grafer som illustrerar den dystra trenden. Budskapet levereras sakligt och krasst: det är kris nu.
Det handlar om kustsamhällenas överlevnad
Men för de yrkesfiskare som samlats i kulturhuset i Östhammar idag är det personligt. Det är mer än bara en ekologisk katastrof – det är deras liv och levebröd det handlar om. Dessutom är det ett kulturarv som sträcker sig bakåt i generationer och som definierat denna bygds identitet. Den omvälvning som skett under Östersjöns yta påverkar dem i högsta grad. Sedan 2019 råder torskfiskestopp och idag finns färre än 20 aktiva fiskare kvar i området. Samtliga är över 50 år gamla.
– Det handlar om kustsamhällenas överlevnad, säger Inger Abrahamsson, talesperson i fiskefrågor från Gräsö skärgårdsråd.
Det är de, tillsammans med Gräsö-Öregrund yrkesfiskareförening och Östhammars kommun som kallat till mötet idag – “ett nödrop från Upplandskustens fiskare”. Inbjudna är representanter för riksdag, region, kommun och länsstyrelse, samt myndigheter, forskare och intresseorganisationer.
– Jag förstår att man har tyckt att det storskaliga fisket var bra en gång i tiden. Men nu måste man väl ändå ha insett att det är åt helvete rent ut sagt, och inte gynnar någon annan än en handfull stora företag. Jag vill höra hur våra politiker och myndigheter ser på lösningarna, säger Inger Abrahamsson.
För samtidigt som larmen om de krisande fiskbestånden duggar tätt finns det strimmor av hopp. Torsken i Ålands hav går mot strömmen. Här ser man ännu ingen nedgång i bestånden, och individerna är större. Ett varsamt, begränsat fiske med garn skulle kunna vara möjligt här, enligt forskarna. Och det skulle göra stor skillnad för de småskaliga kustfiskarna.
– Det räcker gott och väl med några ton per båt för att vi ska klara den här krisen som svensk fiskerinäring går igenom. Vi vill överleva det här och lämna vidare till nästa generation och hoppas att politikerna vill ställa upp på vår yrkesnäring, säger Tom Sundell från Gräsö-Öregrunds yrkesfiskareförening.
De vill öppna för en regional förvaltning och en samverkan med yrkesfiskare och lokalpolitiker från Åland. Där har man ännu inte sett samma dramatiska problematik som i resten av Östersjön. Åland har tack vare sitt självstyre en annan möjlighet att råda över trålning innanför sin egen territorialgräns.
– Det finns en stark majoritet politiskt att begränsa trålfisket, just eftersom vi ser vad som skett på svenska ostkusten. Men det hjälper inte, för det är just samförvaltningen med er som vi är ute efter och där behöver ni på svenska sidan få ordning på er förvaltning, säger Simon Påvals från åländska Lagtinget.
Och det är just rådigheten över våra egna vatten som är stötestenen. Regeringen beslutade i april i fjol att ett tidsbegränsat försök att flytta ut trålgränsen ska genomföras, ett projekt som för närvarande är under utformning.
– Men om vi gör det själva så förbjuder vi bara svenska trålare. Det är bra men så länge man inte sänker kvoten så flyttar man bara fiskemöjligheterna någon annanstans, så det är inte säkert att vi får tillbaka fisken bara för att vi gör det, säger Jakob Granit, generaldirektör för Havs- och vattenmyndigheten (HaV).
Han menar att sänkta kvoter är ett snabbare och viktigare sätt att jobba:
– Som expertmyndighet är det vår rådgivning till regeringen – se till att förhandla fram lägre kvoter i EU.
Men där går det snarare åt motsatt håll. I år beslutade EU:s fiskeministrar att höja kvoten för strömmingsfångst i centrala Östersjön med 32 procent jämfört med 2022. Det är mer än dubbelt så mycket som vad kommissionen föreslog,14 procent, vilket var i linje med den lägre nivån i det intervall som Internationella havsforskningsrådet, ICES, rekommenderade.
– Det är en ganska komplicerad och väldigt tung EU-historia. Hittills har Sverige gjort mycket rätt och utskottet försöker stå bakom ministern, oavsett färg, i att driva detta. Men vi måste få med oss fler, förklarar Emma Nohrén (MP), miljö- och jordbruksutskottets ordförande, som är den enda riksdagspolitikern i panelen.
Man får svar som man frågar
Ett av de stora problemen är att EU förlitar sig hårt på rådgivningen från ICES.
– Men man får svar som man frågar. Idag frågar vi bara efter biomassan för olika arter och det så kallade “maximum sustainable yield”– MSY-måttet. Men det kan gå tusen eller tiotusen fiskar på ett ton, och det tar man inte hänsyn till. Från svenskt håll har vi tryckt på för att ändra de här frågorna till vetenskapen, för underlaget finns. Vi vill att även storleks- och åldersfördelning till exempel ska framgå, för då kan man fatta bättre beslut, säger Emma Nohrén.
Ulf Bergström, forskare på SLU, instämmer.
– Idag är det endast MSY som styr förvaltningen av de stora bestånden. Då blir konsekvensen att det blir ont om stora fiskar i bestånden. Och kustfisket är extra beroende av stora individer, speciellt strömmingsfisket. Det är väldigt tydligt att kustfisket missgynnas av MSY-förvaltningen.
Samtidigt så finns det redan idag mål i Havsmiljödirektivet som handlar om att man ska ha en hälsosam storleksstruktur hos fisken, säger han.
– Det är redan ett lagkrav inom EU, det är bara inte implementerat i fiskeripolitiken.
Ulf Bergström är ändå försiktigt hoppfull kring att en förändring kan ske på det här området.
– Diskussionen har tagit fart nu, åtminstone i Sverige, om att ändra frågeställningarna till ICES. Jag tror inte de andra Östersjöländerna har kommit lika långt. Det går framåt, det gör det. Men jag är rädd att det går lite för långsamt för kustfiskarnas skull.
Under tiden finns det saker att göra på hemmaplan, menar Emma Nohrén.
– Dels se till att vi restaurerar kuster och områden där vi kan få upp lekande fisk, och att miljöanpassa vattenkraften, säger hon och fortsätter:
– När det gäller trålgränsen så har vi även en del bilaterala avtal, till exempel med Danmark och Finland, som inte har med EU att göra. De skulle man kunna säga upp eller omforma, då skulle vi få bort en del fiske innanför trålgränsen.
Systemet med överförbara fiskerättigheter, kallat ITQ efter engelskans Individual Transferable Quotas, har inte heller gagnat de småskaliga yrkesfiskarna. Systemet innebär att fiskare får en individuell kvot och kan bestämma själva när man ska fiska den, samt att man kan sälja eller köpa andelar av andra.
I Sverige har det storskaliga strömmingsfisket i Östersjön förvaltats med ITQ sedan 2009. Sedan dess har flottan halverats och lönsamheten för de aktörerna som blivit kvar ökat markant. En tanke med det är att lönsamma företag periodvis kan klara sig på lägre kvoter för att låta bestånden återhämta sig. 2019 förlängdes systemet på ytterligare tio år och utökades till att även inkludera Bottenhavet.
Men har det gagnat fisket att båtarna blivit allt färre och större?
– Nej, jag anser inte det, säger Emma Nohrén, och fortsätter:
– Det funkade för att få ner överkapaciteten i flottan, men det var inte socioekonomiskt hållbart. Visst finns det fördelar och nackdelar, som bättre lönsamhet i fisket och om man tittar på klimatutsläppen. Men lokalsamhällen har slagits ut, och jag tror att vi borde haft ett mer diversifierat fiske.
Jakob Granit:
– Idén är att det ska vara ett incitament för den som har rättigheten att också förvalta sin resurs. Det finns en ekonomi och lönsamhet i fisket idag som de stora, pelagiska fiskarna tycker fungerar bra. Sedan har vi parallellt reglerat inom nationellt lagutrymme att det ska finnas en kvot för kustfisket, men den nyttjas inte. Det kanske är för svårt, dyrt och avsättningen är för liten.
Mötet i Östhammars kulturhus lider mot sitt slut. Tom Sundell hoppas att han fått makthavarnas uppmärksamhet den här gången. Det är till dem han riktar sig i det avslutande panelsamtalet:
– Det är ni som bestämmer vår framtid. Vi har påpekat det här från kustfiskehåll i kanske 20 års tid. Men till slut landar man i att det är totalt ohållbart och det är dit vi kommit nu. Det heter nödrop, det här mötet, och det är precis vad det är.
– Det gäller ju inte bara att hiva i näten, man ska veta var fisken finns. Man måste hålla ordning i nätlådorna, man måste laga näten, och så vidare och så vidare. Men det som är trist är att jag tyvärr inte ser någon i hela det här området som kan ta över den verksamheten. Så när jag har gått ur tiden, då är också det här över, säger Rune Wikström med sorg i rösten.
Källa: Skärgården