Nyheter
Livet som kräftfiskare
Mattias Olsson var bara sex år när hans pappas fiskebåt förliste och tog fadern med sig. Trots det ger han sig ut på samma hav, året runt, så länge vinden tillåter. Fotografen Rolf-Göran Åström följde med ut en dimmig morgon.
Året runt lämnar Glittskär GG 537 hamnen i Vrångö i jakt på kräftor. Det är ett av de fem fiskefartyg som finns kvar på ön. Skepparen Mattias Olsson och hans son Axel kommer från en gammal fiskarsläkt. Redan 1680 lades grunden till det hus de delar. Trots att pappa Göte förliste när Mattias var sex år fanns det aldrig en tanke på något annat än fiske. Farmor Josefina, som förlorat tre barn på sjön, gick i borgen för hans första båt, men hon var alltid rädd när han var ute till havs.
Förr fryste fiskeflottan fast i hamnen på vintern och öborna fick ta sig ut på isen för att fiska för sin överlevnad. Nu är det varmare och Mattias kan fiska kräftor så ofta vinden tillåter. I dag ska jag få följa med.
I svarta natten kliver jag över relingen på Glittskär. Det är dimma på havet och vi kastas genast in i ett gastkramande drama över nödkanal 16. Vi hör kustradiostationen Lyngby Radio dirigera undsättningen av besättningen på en fiskebåt, som förliser efter en kollision med ett stort fartyg. Det är ångest på däck tills vi hör att de två besättningsmännen är i säkerhet.
Det kommer bli en händelserik dag. Från mörker och dimma till ett bedövande vackert stilla hav. En söndersliten trål. Mer dimma. Och Kräftor.
KRÄFTFISKARE. Mattias Olsson tycker om att själv koka och leverera kräftorna direkt till kund. Det är mycket arbete men det är en glädje att lämna över hinkarna. Försäljningen organiseras genom reko-ringar och Facebook och sker på olika orter runt Göteborg. När ett mellanled utesluts ger det också en bättre ekonomisk ekvation. Mindre mängder drivmedel och slitage, och ett bättre pris på kräfta, ger samma resultat som dubbla mängden fångst hade gjort om den bara levererats till fiskhamnen. Trots ett helt liv på sjön, är det lika spännande när trålen är på väg upp ur havet.
– Jag är fortfarande lika övertygad, varje gång, om att det är jackpot!
HAVET. Ur dimman stävar vi ut på ett skimrande turkosblått hav. Ibland bryts ytan av tumlare. Ett tag är vi ensamma. Det krävs mycket erfarenhet för att fiska rätt. Kräftorna kryper upp ur gångar i botten, när tiden och ljuset är rätt. Mattias börjar på grundare vatten precis när solen är på väg upp och går längre ut på havet allt eftersom solen stiger. Är han på rätt plats vid fel tid kommer trålen som går längs botten att vara tom.
RADION. I styrhytten finns tekniken som hjälper Mattias och sonen Axel att hitta rätt djup, botten och se var andra skepp befinner sig. Det är förvånansvärt socialt på sjön även för ensamma fiskare. Det småpratas och tipsas över radion och de olika båtarna känner varandra väl. Även danskar och svenskar har bra koll på varandra.
Men trots teknik med radar som ser genom mörker och dimma, och AIS-transponder där alla stora båtars positioner syns, sker ändå olyckor. Ingen teknik i världen hjälper om kapten inte är på däck eller inte är uppmärksam. Problemet för fiskebåtarna är att den stora trafiken och fiskebåtarna rör sig i samma områden. När trålarna är nere går fiskebåtarna mycket långsamt och får förlita sig på att de stora skeppen ser dem, svarar över radion och väjer.
TRÅLARNA. Glittskärs två trålar har släppts ner. Det krävs mycket kraft för att dra dessa och de är fästa i båten med stålvajrar i galgen, en massiv ställning. Vi går bara i 2,5 knop. Tidigare använde Mattias burar men det slet för mycket på kroppen att hantera dem.
LUNCH. Sjön suger och Axel berättar skrattande att Mattias hade kunnat äta vita bönor varje dag. Med vilket tillbehör som helst. Nu blir det bacon.
KLÄDER. Axel är på väg till trålarna i aktern. Påpälsad, med gummiställ och stövlar. Flytväst är i vägen i arbetet och tas bara på vid dåligt väder.
HAVERI. Plötsligt känns det i båten att trålen har fastnat. Trålarna måste upp. Oftast är det sten, ibland sådant som kastats ner från fartyg. Skräcken är minor, som Mattias kusin lyckats få upp vid två tillfällen. Morgondagen kommer att få läggas på att laga hålet. Humöret är inte på topp.
SORTERING. I dag innehåller trålarna kräftor. Trålen är sinnrikt konstruerad med grova maskor i taket som fisk kan fly upp igenom. Innan struten, som är änden på trålen, sitter ett galler som släpper igenom kräftor men stoppar fisk. En del småfisk, som mindre plattfiskar, slinker igenom ändå.
LÖTTEBINGEN. Fångsten släpps ner i ”Löttebingen”, som de kallar hålet i fördäck. Axel sorterar fångsten. Kräftorna delas in i ”small”, ”medium”, och ”XL” – beroende på kroppens längd. 100 kilo kräftor sorteras en och en. Det är ett ganska vanligt resultat.
– Rekordet är 500 kilo, en fångst som fick håren att resa sig på kroppen, säger Mattias.
SKÖLJAREN. Frustrationen över den trasiga trålen har lagt sig och humöret har stigit med fångsten. Kräftorna är fulla med lera och spolas rena i sköljaren. Till skillnad från hummer och krabba ändrar de inte färg när de kokas utan ser i princip ut som när man tar upp dem.
IS. Dagen går mot sitt slut och vi passerar Styrsö Skäret för att hämta is till kräftorna. Fisket är noga kontrollerat och båten får inte anlägga någonstans utan att ha föranmält det. Dryga böter väntar om man glömmer. Men nu är alla papper i ordning och Glittskär lämnar Styrsö för sista biten tillbaka till Vrångö, och för att koka kräftorna. På fredag ska de säljas på Önnereds brygga.
Källa: Göteborgs-Posten