Nyheter
Massdöden i Öresund – en gåta för forskarna
De kallas havets maskrosor och har tagit över de djupa bottnarna i Öresund och Kattegatt. En myriad av rörlevande kräftdjur täckte länge stora delar – men nu har de försvunnit. Trots trålningsförbud så kommer de inte tillbaka.
När den danska marinbiologen C G J Petersen stävade ut för att kartlägga bottnarna i Kattegatt och Öresund upptäckte han snart stora områden med de artrika märlkräftssamhällena Haploops.
I dag – ett drygt sekel senare – anses de vara närmast försvunna, för att istället ha ersatts av mindre artrika ormstjärne-samhällen. Orsaken har länge varit en gåta för de biologer och forskare som följt i Petersens fotspår. En av dem är Peter Göransson som sedan 1980-talet utfört miljöundersökningar i både Kattegatt och Öresund.
–Det är som en övergång från äng till åker, en utarmning av faunan, säger han.
Ormstjärnor kan beskrivas som havets maskrosor, de har färre antal arter och har enorma mängder larver som sprider sig med strömmarna.
Redan när Peter Göransson utförde sina första undersökningar var samhällen med märlkräftor i Kattegatt sällsynt. I Öresund fanns de däremot kvar ända in på slutet av 00-talet. Teorin var länge att trålarna orsakade massförsvinnandet, enligt Peter Göransson. Kattegatt är nämligen ett av EU:s mest trålningsintensiva hav medan motsatsen gäller för Öresund – där fiskemetoden varit förbjuden sedan 1932. Men så började märlkräftorna plötsligt dö ut även i Öresund.
– 2007 kraschade det sista samhället norr om Ven, sedan dess har vi bara sett några enstaka individer. Så det måste vara något mer än trålning, säger Peter Göransson.
Trålningen verkar ändå spelat en roll för utarmningen av bottenfaunan. En ledtråd fann Peter Göransson och en grupp andra forskare strax utanför Kullen och Bjärehalvön, där trålning varit otillåten sedan 2009. Genom att följa fiskebåtarnas positioner och loggböcker kunde de undersöka ett stort havsområde i Kattegatt som trålats med olika intensitet och använda det skyddade området som referens.
– Vi kan se att trålningen ger en minskning av arter, några gynnas men fler påverkas negativt och försvinner, vilket gör att nettoeffekten är en minskning av antalet arter, säger Mattias Sköld som är forskare vid SLU Aqua och huvudförfattare till den studie som nu publicerats.
Därför drar forskarna slutsatsen att trålningen bidragit till det förändrade djurlivet på Kattegatts djupa bottnar.
Bland arterna som visade sig förlora på att trålarna drog över botten fanns djurgrupper som små märlkräftor, där Haploops ingår. De som gynnades var ormstjärnorna då havskräftor och plattfiskar som har dem som föda fångats med trålarna. I det trålskyddade området kunde rovdjuren tvärtom ostört knapra i sig ormstjärnorna som då visade sig minska i antal. Men någon återhämtning av de känsliga arterna kunde forskarna inte se under perioden som ingick i studien, 2009 till 2014.
– Det kan tyckas lång tid, men vi tror att det kan ta tid innan vi kan se någon effekt, säger Mattias Sköld och fortsätter:
– Det som skiljer känsliga arters egenskaper från de toleranta är både hur sårbara de är för en störning och vad de har för återhämtningsförmåga. Märlkräftor sprider inte sina larver i vattnet utan bär sina ungar på buksidan så då måste de vandra in i ett område för att kunna återkolonisera det.
Men om trålningen bidragit till att ormstjärne-samhällena tagit över stora delar av de djupa bottnarna i Öresund och Kattegatt kvarstår en fråga – varför försvann märlkräftorna?
En teori är att också syrebrist och klimatförändringar bidragit, då massdöden skett i samband med kraftiga dippar i syrenivåerna i bottenvattnet. Och flera arter med nordlig utbredning och relativt svag utbredningsförmåga, så som märlkräftorna, har gått tillbaka i de båda haven – vilket sammanfallit med en svag ökning av arter med sydlig utbredning, enligt Peter Göransson. Samtidigt har temperaturen i havet ökat de senaste 25 åren.
– Det är en av de mest tydliga förändringarna i Kattegatt, där medeltemperaturen i bottenvattnet ökat med mer än en grad under de senaste 20 åren och ännu mer på längre sikt. Det kan tyckas lite men Haploops lever mestadels i temperaturer mellan ungefär fem och tolv grader, då är det en relativt stor förändring. Högre temperaturer bidrar också till sämre syreförhållanden.
Länk https://www.svd.se/massdoden-i-oresund--en-gata-for-forskarna/i/senaste/om/sverige