Nyheter
Nationell förvaltningsplan för skarv
Förvaltningsplanen för skarv har styrts av behovet att lösa upplevda konflikter i relation till fisket snarare än att förvalta arten i naturvårdande syfte.
En stor del av ansvaret för förvaltningen av skarv, inklusive besluten om skyddsjakt, är delegerad till länsstyrelserna. Det gör att den nationella förvaltningsplanen har karaktär av vägledning.
Under arbetet med att ta fram denna plan har ett flertal frågeställningar aktualiserats. Några av dessa har varit:
Skarv och konkurrens om fisk
En stor del av konflikten handlar om konkurrens om fisk. Det är väl känt att skarv äter stora mängder fisk. Vilken påverkan detta har på fiskpopulationerna är inte lika känt.
Under vissa förhållanden som till exempel i insjöar, vid å-mynningar och vid vattenbruk har påverkan kunnat visas vetenskapligt. Däremot har inte någon beständig påverkan kunnat visas i mer öppna vattenmassor så som i Östersjöns skärgårdar. Här krävs mer kunskapsunderlag.
I de områden där påverkan konstaterats bör det finnas utrymme att öka jakten. Den slutliga avvägningen måste dock göras på regional nivå, där lokalkännedomen är större.
Frågan om skarvens ursprung
Påståenden har inkommit om att arten inte skulle vara naturligt förekommande. Vid hearing och remittering av utkastet av förvaltningsplanen fördes det fram att skarven skulle komma från Kina och därmed inte förekomma naturligt i vår fauna.
Naturvårdsverket delar inte den uppfattningen. Förvaltningsplanen omfattar därför ett längre resonemang för att tydliggöra vår ståndpunkt. Förhoppningen är att frågan därmed kan få mindre proportioner i den framtida debatten. Skarv är inte en invasiv främmande art vilket medför att EU:s naturvårdsdirektiv ska följas fullt ut.
De båda underarterna, carbo och sinensis (mellanskarv) är mycket svåra att skilja åt. Underarterna behandlas därför lika när det gäller förvaltningen. De benämns ”skarv” i dokumentet utom när det är av särskild vikt att skilja underarterna åt.
Skarvens bevarandestatus
I enlighet med Sveriges åtaganden och regeringens preciseringar av miljömålen ska naturligt förekommande arter ha en gynnsam bevarandestatus i Sverige.
Skarven har under de senaste decennierna utökat sitt utbredningsområde i Sverige och Europa och populationstillväxten har varit kraftig och lik den för många andra stora fågelarter (vissa gäss, flera rovfåglar, trana, sångsvan etcetera).
Naturvårdsverket gör bedömningen att arten uppfyller kriterierna för gynnsam bevarandestatus. Skarven torde under överskådlig framtid inte vara i behov av ytterligare skydds- eller bevarandeåtgärder. Det är därför inte aktuellt att sätta upp några specifika mål för artens populationsstorlek.
Skyddsjakt på skarv
Processen att fatta skyddsjaktbeslut har ibland uppfattats som arbetskrävande och onödigt komplicerad. Naturvårdsverket hoppas att förvaltningsplanen ska ge viss vägledning i processen.
Enligt rådande lagstiftning är det inte tillåtet att bedriva en populationsreglerande jakt som är frånkopplad skadebilden. Önskemål om att skyddsjakten ska utökas behöver ses i ljuset av den återrapportering av jakterna som görs av länsstyrelserna.
Rapporteringen visar att det sällan är mer än 50 procent av tilldelningen som fälls. Då problematiken tycks ligga i att jakten inte utövas i den omfattning som tillåtits, är det tveksamt om en ökad tilldelning av skarvindivider och underlättande av beslut för skyddsjakt skulle få önskad effekt. Skyddsjakten anses dock fylla en viktig funktion som förebyggande skrämselåtgärd oavsett antalet fällda individer.
Det finns även svårigheter i samordning av skyddsjakten i de fall då jaktområden delas mellan flera län. Att komma till rätta med samordningen skulle eventuellt bidra till ökad verkställighet för besluten.
Skada på egendom och påverkan på fiskpopulation
En bedömningsgrund vid beslut om skyddsjakt är om allvarlig skada uppstått eller riskerar uppstå på egendom eller i form av till exempel minskad inkomst. Hur detta ska bedömas finns vidare beskrivet i Naturvårdsverkets riktlinjer för skyddsjakt och baseras på en vägledning från EU om Art och habitatdirektivet.
En annan bedömningsgrund är skydd av växter och djur, exempelvis om allvarlig påverkan på fiskpopulationer kan uppstå. För båda fallen gäller att det ska finnas dokumentation om skada eller påverkan. Saknas sådan dokumentation kan beslut ändå fattas om det finns utlåtande från oberoende sakkunnig eller kriterierna i EU:s vägledning för undantag från Fågeldirektivet uppfylls.
Kunskapsunderlag behöver förbättras
Kunskapsunderlag i form av uppföljning av förvaltningsåtgärder, övervakning av skarvens populationsstatus och utbredning samt övervakning av fiskbestånden finns i varierande grad idag och behöver förbättras.
Det är till exempel idag svårt att se i vilken omfattning skyddsjaktbesluten verkställs och vilka effekter besluten om skyddsjakt har haft på det som beslutet avsåg att skydda, exempelvis fiskbestånden. Underlaget till den rapportering som Sverige gör till EU behöver förbättras, liksom återkopplingen från nationell till regional nivå.
Länk till:
Naturvårdsverkets riktlinjer för beslut om skyddsjakt
Nationell förvaltningsplan för skarv (pdf 1 MB)
Källa: Naturvårdsverket