Nyheter (Leader)
Östersjöfiskets problemlösningar fungerar inte för västkustfisket
Det svenska demersala fisket på västkusten fokuserar på arter som havskräfta, räka och fisk; det fungerar bra. Fisket är väl reglerat, bestånden utvecklas stabilt och efterfrågan på marknaden är god. Förvaltningen behöver dock ett kvotsystem i linje med vad EU:s övriga medlemsstater har, vilket är en förutsättning för en fungerande förvaltning och kontroll. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit regeringen ett sådant system, men förslaget har enligt vad vi erfarit, utifrån obegripliga grunder, stoppats av L och KD.
På ostkusten, däremot, ser situationen helt annorlunda ut. Torskfisket stoppades 2019, och trots allt politiskt ”prat” om att hantera säl- och skarvpopulationerna och havsmiljöproblem, har det ännu inte skett någon märkbar förbättring.
Det är av avgörande betydelse att politikerna förstår att de lösningar som föreslås för Östersjöfisket inte är anpassade för västkustfiskets verklighet. Förutsättningarna på västkusten skiljer sig fundamentalt från dem i Östersjön. På västkusten bedrivs främst småskaligt kustnära fiske av skaldjur och fisk, och den marina matproduktionen fungerar bra.
Nyligen beslutade riksdagen att förbjuda bottentrålning i marina skyddade områden, med begränsade undantagsmöjligheter. För många, inklusive EU:s fiskekommissionär, hade det varit mer rimligt att tillämpa en mer nyanserad bedömning, där bottentrålning skulle förbjudas endast i de områden där syftet med skyddet hotas av trålningen. I andra områden, där bottentrålning bedrivs hållbart, borde fiske tillåtas. Bottentrålningen står för merparten av fisket efter havskräfta och fisk, och alla räkor fångas med bottentrål. Det är därför avgörande att undantag beviljas för långsiktigt hållbara fisken, exempelvis i Kosterhavet och Gullmarn, där fisket är välskött och ekologiskt balanserat.
Havs- och vattenmyndigheten har fått i uppdrag att minska eller eliminera inflyttningsområden innanför trålgränsen för att skydda lekansamlingar av fisk, med möjlighet till begränsade undantag. Denna åtgärd fokuserar dock på problem som är specifika för Östersjöområdet, och inte för västkusten. Det är av yttersta vikt att västkustens småskaliga kustfiske inte begränsas ytterligare genom nationella beslut som inte beaktar de lokala förhållandena och förutsättningarna. Det vore katastrofalt för det långsiktiga hållbara fiske som bedrivs där.
Svenskt yrkesfiske är internationellt erkänt för sin kvalitet, skonsamhet och selektering. Trots detta utsätts det gång på gång för kritik från olika håll i samhällsdebatten. Politiker inför restriktioner och begränsningar i ett försök att vinna kortsiktiga politiska poänger, ofta utan att förstå de långsiktiga konsekvenserna. Många hävdade att torskfisket i Östersjön var den huvudsakliga orsaken till att torsken försvann. EU-kommissionen och ICES säger nu att torskens problem i Östersjön är ett miljöproblem. Man övervärderade dock effekterna av fisket och undervärderade betydelsen av en välmående havsmiljö och en fungerande förvaltning av säl- och skarvpopulationer. Det sägs många ord om behovet av åtgärder för att hantera säl- och skarvbestånden, men det vi behöver är handling. Förvaltningen av dessa arter måste prioriteras för att skydda våra fiskbestånd och den marina biodiversiteten.
Fisket är en basnäring med stort stöd bland allmänheten. Samtidigt finns det högljudda röster som ofta sprider fel- och lögnaktig information om fisket, vilket får genomslag i samhällsdebatten och påverkar politiken. Detta leder till beslut som inte gynnar vare sig miljön eller den hållbara ekonomin. Fiskets roll för Sveriges livsmedelsförsörjning är betydande, särskilt i en tid av ökande global osäkerhet. Under andra världskriget spelade svensk fiske en avgörande roll för att försörja befolkningen. Har vi ingen blå matproduktion i fredstid så har vi det absolut inte i orostider.
Politiken måste förstå att svenskt fiske är en resurs, inte en belastning. Det är en viktig del av vår nationella självförsörjning. För att säkra framtiden för både våra marina ekosystem och fiskeverksamheter behöver vi åtgärder som är anpassade till lokala förhållanden, som prioriterar långsiktigt hållbara lösningar och som inte hotar de småskaliga kustnära fiskarna.
Peter Ronelöv Olsson
Ordförande SFPO