Nyheter
Pondus sista färd – här dör pojkdrömmen på båtskroten
Redan som liten pojke visste han att han skulle bli fiskare. Men tiderna förändras.
Över ett stormigt hav går sista färden mot båtskroten i Danmark.
– Det känns som att kapa en arm, säger Anders Paulsen, torskfiskaren som nu hänger upp näten för gott.
Båten reser sig och slår ner hårt i vågdalarna. Mörkret är ogenomträngligt och regnet piskar mot rutorna där Anders Paulsen, garnfiskare från Skillinge, stirrar ut i mörkret för att försöka parera nästa större våg. Han är en av södra Sveriges sista torskfiskare och på väg till skroten i Grenå på Jylland med sin båt Pondus.
– Jag har haft en klump i halsen i två dagar nu, säger han. Passageraren, Anders pappa Lasse 73 år, spjärnar med sitt enda fungerande ben mot en skarv i golvet för att inte ramla av bänken bakom förarstolen. Det finns inget att hålla sig i när Pondus kränger. För 22 år sedan hämtade de tillsammans båten från Mariehamn på Åland. Då låg ett liv som fiskare framför Anders. Nu gör de sista resan ihop. Anders Paulsen har gett upp. Säl, skarv, ett krympande torskbestånd och slutligen fiskestopp blev för mycket.
– Det finns ingen ljusning i detta, ingen framtid, säger han.
Det är en barndomsdröm som snart ska nå sitt slut på en skrot i Danmark.
Anders Paulsen minns hur han som tioåring vandrade upp genom Skillinge från hamnen med en tio kilo tung lax på axeln. Blod rann ner över kläderna.
Han hade hittat ett gammalt trassligt nät som han och en gubbe i hamnen fixat. Han fick låna sin pappas lilla utombordare, men fick inte använda motorn utan rodde ut och satte nätet en bit ut från stranden. Varje dag, innan och efter skolan cyklade han ner för att kolla om han fått någon fisk.
– Jag hade nog nätet ute från och till i en månad och fick aldrig någon fisk. Sen ett tu tre en dag satt där en lax på tio kilo.
Fiskargubbarna i byn blev imponerade av Anders Paulsens envishet och kommenterade laxen när han passerade.
– Där och då bestämde jag mig för att bli fiskare.
Juni 2019 Skillinge.
Anders Paulsen står i båten och svär. Han börjar dra upp näten och får syn på en säl som ligger och guppar hundra meter bort. Snart landar de första sälbitna torskarna i båten. Torsk efter torsk med bara huvud kvar, några där magen är borta och fisken fortfarande sprattlar.
– De har lärt sig, de följer motorljudet och ligger under båten och äter ur nätet när jag drar upp det, säger Anders Paulsen.
Runt 2010 började Blekingefiskarna komma ner och lägga sina båtar i Skillinge. Sälen hade förstört garnfisket för dem.
– Jag minns att en kompis sa till mig att vänta och se. Jag tog det inte på allvar men bara några år senare hade sälen kommit ner till oss. Och nu är den hela vägen uppe i Öresund.
Anders Paulsen pratar mycket och gärna och med österlenska diftonger som det tar öronen ett tag att räta ut. Skämt och skrönor blandas med upprördhet över hur sälstammen har fått breda ut sig och hur myndigheterna strular till det för fiskarna.
Klart är att torskbeståndet i Östersjön har minskat kraftigt sedan de glada dagarna på 80-talet då det låg så mycket båtar i Simrishamn att det påstås att man kunde gå tvärs över hamnen på dem utan att bli blöt om fötterna.
Klondykeåren på 80-talet avlöstes av en kris för Östersjötorsken på 90-talet då beståndet låg på historiskt låga nivåer. Torskens lekplatser minskade från tre till en på grund av döda bottnar. Storleken på torsken blev mindre och mindre. Successivt blev antalet fiskare i samhällena längs Östersjökusten färre.
I södra Sverige är nästan hela kustfisket utslaget. Enligt Marint Centrum i Simrishamn finns det cirka 15 aktiva yrkesfiskare längs hela Blekinges och Skånes östersjökust. De flesta av dem fiskar sill. Torskfiske är förbjudet sedan sommaren 2019.
De senaste sju åren har Anders Paulsen försökt sälja sin båt, de sista åren bara för värdet på lånen.
– Jag har varit så trött på det de sista åren att jag sagt att du får båten för det jag har kvar i lån. Trots att lånen bara varit på 150 000 kronor så har inte ett enda bud kommit in.
Stora Bält, november 2022.
Klockan är fyra på morgonen och det är fortfarande kolmörkt men gungar något mindre. Plötsligt ger det digitala sjökortet ifrån sig ett pip och slocknar. Anders Paulsen drar i sladdar och kollar så att ingen kontakt har lossnat. Några minuter senare slocknar först ekolodet, sen radion, lanternorna och all belysning. Anders Paulsen är orolig. Att hitta igenom mellan Själlands udde och Hästens grund utan sjökort och ekolod är inte lätt. Med lampan på mobiltelefonen i högsta hugg letar han i mörkret efter en förklaring. Han försöker ringa en fiskarkompis men mobilen saknar täckning. Ute på däck håller han upp telefonen mot himlen för att försöka få signal. Plötsligt bryter månen igenom molnen och horisonten kan anas långt borta. Det är sex timmar kvar till Grenå.
Anders är en av de sista torskfiskarna i södra Sverige som hänger upp näten för gott. Skrotningserbjudandet från Jordbruksverket är på runt 1,3 miljoner.
– Skatten tar ju en del men nu blir det i alla fall som ett litet avgångsvederlag så man kan hitta på något annat. Men det var ju inte så här jag tänkte att det skulle sluta.
När fiskestoppet i Östersjön infördes i juli 2019 bestämde sig Anders för att sätta sig i skolbänken igen. Han skrev in sig på Sjöfartshögskolan i Kalmar och jobbar nu timmar med att köra lotsbåt i Malmö. Under delar av året gick han och några Blekingefiskare upp och la sig i Öresund, där torskfisket fortfarande var lagligt. Förhoppningen var att kunna fortsätta så men den 1 januari förra året stoppades fisket även där.
Anders Paulsens dotter var tre månader gammal när de hämtade hem Pondus. Han beskriver det som att det var som att vara fem i familjen. Fyra människor och en båt.
– Det känns ju som att kapa en arm. Så känns det, men samtidigt kommer det att bli bättre, säger Anders Paulsen och fortsätter:
– Jag slipper känna att jag måste köra ner och kolla så det inte är vatten i båten, eller måste fylla på ström. Så jag slipper tänka. Jag har en liten plastbåt på fem meter som jag kan fritidsfiska med. Det räcker för mig. Få en lax på bordet eller några skrubbor så jag slipper gå till fiskhandlaren när jag handlar mat.
Två timmar senare, när det börjat ljusna, kommer Anders Paulsen på att man kanske kan slå om en knapp som drar igång laddningen. Oron är att motorn stannar och inte går att starta utan batteri. Det fungerar. Det har hunnit bli gryning när alla instrument går igång och han ser att båten ligger helt rätt i kurs.
Skroten på Jylland väntar. Anders berättar hur han kommer att sakna livsstilen. Det var jobbigt att behöva gå till Barsebäck och lägga båten och vara borta från familjen.
– Men jag kommer att sakna gemenskapen. Att sitta här på kvällen, familjen satt hemma och tittade på tv och jag satt här och drack en grogg med de andra fiskarna och ljög. Det var skitroligt, säger Anders Paulsen.