Nyheter
SFPO remissvar - ändring av rådets förordningar vad gäller fiskerikontroll, KOM(2018) 368
SFPO har skickat in synpunkter på EU:s förslag till ny kontrollförordning för fisket, se nedan.
Vi hänvisar också till vårt tidigare svar till Kommissionen - läs de synpunkterna HÄR.
Inledning
Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO) företräder ca 255 fartyg främst inom det demersala fisket och vi har medlemmar längs hela den svenska kusten från Strömstad till Kalix. SFPO har tagit del av det remitterade omfattande materialet och vill lämna följande synpunkter:
Inledningsvis vill vi hänvisa till det brev som vi skickade till Europeiska kommissionen den 17 januari 2018, då de arbetade med att framta det nu remitterade förslaget. I detta brev återfinns våra generella synpunkter, se bil. 1.
Kommentarer till motiveringen
Det är med en viss tillfredsställelse som vi kan läsa att man nu är överens om att det nuvarande fiskerikontrollsystemet inte är ändamålsenligt och effektivt, något som SFPO hävdat länge. Vi konstaterar att omfånget på det som remitterats är mycket stort. Man skulle kunna skriva väldigt mycket om dokumentet, men nedan avgränsar vi oss till det som är viktigast.
En fungerande och bra fiskerikontrollpolitik är nödvändig. De angivna ansatserna i förslaget är bra. Fiskerikontrollen måste självfallet vara i samklang med politiken, den bör och får inte vara onödigt krånglig, den ska möjliggöra för förbättrad fiskeridata och den måste självklart, precis som all annan lagstiftning, vara möjlig att efterleva för alla som vill göra rätt. Men, det föreliggande förslaget förenklar inte på långa vägar tillräckligt mycket. Många regler som kvarstår eller förslås införas är inte vare sig nödvändiga eller proportionella och då det i ljuset av hur verkligheten ser ut fortfarande finns många länder som inte lever upp till kraven saknas förståelse för hur man tänker när det föreslås regelskärpningar. Prioriteringen och målsättningen borde i stället vara att säkerställa en uniform tillämpning i alla medlemsstater innan man går ”framåt” såsom sker i vissa väsentliga delar i förslaget, exempelvis vad gäller system för kameraövervakning.
Vi vidhåller vår uppfattning att fiskerikontrollpolitiken regleringsmässigt borde ha ”delats upp” i två rättsakter, en som avser institutionerna och medlemsstaternas skyldigheter etc. och en del som innehåller det regelset som fiskare har att förhålla sig till och efterleva.
Med avseende på vad som sägs om diskrepans i medlemsstaternas tillämpning av reglerna (s. 4) vill SFPO framföra att om någon eller några medlemsstat(er) väljer att inte tillämpa viktiga delar av kontrollpolitiken så finner vi det mycket besynnerligt att kommissionen inte väcker talan emot medlemsstaten i fråga i anledning av detta, då en sådan avsaknad av handling äventyrar hela systemets trovärdighet; detta är särskilt viktigt för svenskt fiske i de fall då det är länder som vi delar fiskeplatser med.
Kommentarer till föreslagna ändringar av rådets förordning (EG) nr 1224/2009
Att ordningen för fartygsspårning inte nödvändigtvis ska vara satellitbaserad välkomnas, SFPO förordar i denna del den modernare tekniken A AIS. SFPO välkomnar också förslaget om att alla fiskefartyg större än 12 m ska rapportera sina fångster elektroniskt välkomnas likaså. Motorgräns är och har aldrig varit ett lämpligt begrepp i kontrollhänseende. En trålare på 11 m kan vara mer effektiv än en som är 15 m. Olika typer av fisken, t.ex. trålning, borde kontrolleras på samma sätt oavsett storlek.
Att ta bort undantaget från att i loggboken rapportera fångster under 50 kg stryks för alla fartygskategorier. Effekterna av detta förslag blir synnerligen långgående och komplicerar tillvaron för fiskare utan att någon motsvarande nytta tillskapas. Förslaget strider härigenom enligt SFPO:s uppfattning mot proportionalitetsprincipen; den hanteringsmässiga bördan för fiskare ökar enormt mycket till endast marginell nytta vad gäller dataförbättring. Detta förslag rimmar illa med intentionerna bakom översynen av fiskerikontrollpolitiken. Vår uppfattning är i första hand att regeln om 50 kg ska kvarstå oförändrat, i andra hand att 50 kg ändras till en lägre viktenhet och i tredje hand att båtar under 12 m ska undantas helt.
Vad gäller kontroll av landningsskyldigheten, som de facto är ett medel för att nå fiskeripolitikens mål, anges (artikel 25a) att en lägsta procentandel (riskkategorier) av fiskefartyg ska vara utrustade med system med övervakningskameror för kontinuerlig inspelning och datalagring. SFPO motsätter sig detta kraftfullt.
Det finns mycket att säga om system med övervakningskameror, men vi ska här försöka fatta oss kortfattat ävensom frågan är av synnerligen stor och viktig betydelse. För det första vill sägas att förslaget utifrån ett integritetsperspektiv är förkastligt (särskilt så eftersom kameraövervakning inte används systematiskt för att förekomma allvarlig brottslighet). För det andra kan vi inte utifrån en kostnadsaspekt anse att nyttan därav står i proportion till ett sådant systems kostnader. För det tredje finner vi förslaget principiellt förkastligt, då det anger att lagstiftaren per definition anser att frekventa felaktigheter förekommer, vilket inte är fallet. Den europeiska fiskerinäringen har regleringsmässigt relativt nyligen, sett över en period av tid, gått från en utkastskyldighet till en landningsskyldighet. Denna omställning kan liknas vid ett stort paradigmskifte. Att mot denna bakgrund inte ge den europeiska fiskerinäringen mer tid för denna nödvändiga omställning utan i stället rusa mot system med kameraövervakning riskerar att få förödande konsekvenser. Enkelt uttryckt så anser vi att landningsskyldigheten och system med kameraövervakning är för mycket på för kort tid. Principiellt andas förslaget ”1984”, vilket ger oss inom fiskerinäringen kalla kårar. Avslutningsvis vill SFPO – utan att räkna upp dessa här – anföras alla de skäl som i vårt grannland och tillika storfiskenationen Norge ligger till grund för att inte där införa system med kameraövervakning. Förslaget är principiellt fel – om system med kameraövervakning ska införas måste det göras över hela linjen (som på Island) och framför allt måste hela regelverket vara skrivet utifrån kameraövervakningen, som då ska vara basen för kontrollen – m.a.o. en helt ny kontrollförordning (jfr British Columbia, Kanada).
SFPO finner förslaget vad gäller fiskekapacitet (GT) mycket märkligt mot bakgrund av att effortregleringar redan har övergetts som regleringsredskap. Hela ordningen med nationella kapacitetstilldelningar bör i stället rivas upp, då den saknar betydelse (annat än försvårande för näringen). Fiskeriekonomiska skäl kan exempelvis tala för fartyg med större GT utan att det påverkar infiskningen annat än tidsmässigt; en sådan reglering i denna del som förslås är helt enkelt onödig och otidsenlig. Vad gäller anordning om mätning av fiskekapacitet för fartyg med aktiva fiskeredskap (artikel 39 a) anser vi att detta bara är ännu en onödig pålaga – kostnaden är långt större än den eventuella nyttan, det föreslagna strider med andra ord emot proportionalitetsprincipen enligt vårt sätt att se det. Vad som torde vara relevant med avseende på motorer är i stället den miljöpåverkan dessa har. Här är det bra att ingenting föreskrivs så att stöd kan erhållas för inköp av miljösmarta motorer etc.
Vad som sägs om kontroll av fritidsfiske välkomnas. Här har avsaknaden av kontroll varit synnerligen negativ mot bakgrund av de kvantiteter som det i vissa fisken och vatten faktiskt handlar om – dessa är i vissa fall betydande. SFPO anser därför att det är bra att medlemsstaterna förslås bli skyldiga att ha ett system för kontroll av deltagare i fritidsfiske och att samla in fångstinformation (dock är risken för överrapportering uppenbar). Det måste möjliggöras för en kontroll såväl till sjöss som i land.
Vad avser spårbarhet instämmer SFPO med det som Fiskbranschens RF anfört. SFPO ställer sig undrande vari den eventuella nyttan som följer av den höga ambitionsnivån finns.
Med avseende på vägningsregleringen vidhåller vi samtliga de ståndpunkter som intogs i samband med denna reglerings införande. Man kan seriöst undra hur det kan komma sig att det i Sverige inte finns billiga, pålitliga och bra vågar att köpa och använda för de yrkesfiskare som fiskar i mindre omfattning; anledningen torde vara att sådana inte är godkända av SWEDAC, något som är till stort förfång för fisket. Ordningen är till ingen nytta alls och bidrar bara till att den administrativa börda som fiskare ska bära blir onödigt tyngre. Fisk vägdes faktiskt innan vägningsregleringen infördes. Hela ordningen med vägningsjournaler förefaller oss ogenomtänkt och den borde upphävas. Vidare är den föreslagna ordningen med vägning av fångsten iland (artikel 59a) fullkomligen utesluten av praktiska skäl (Sverige har EU:s längsta kuststräcka); antalet landningshamnar är stort. Förslaget skulle säkerställa en högre kostnad för vägning samt innebära att kvalitén på fångsterna försämras, vilket vore förödande för svenskt fiske som har världsledande kvalité på fångsterna.
Artikel 59.3 bör kvarstå utan ändring (till 5 kg). Den huvudsakliga anledningen till detta är att denna möjlighet säkerställer det småskaliga och kustnära fiskets överlevnad och lönsamhet. Någon anledning till varför den föreslagna ändringen behövs är för oss okänd.
I fråga om klassificering av allvarliga överträdelser (artikel 90) är ansatsen att definiera god. SFPO anser att det i varje enskilt fall måste göras en sammantagen bedömning som beaktar samtliga omständigheter; denna bedömning måste göras av kompetent personal med fiskeerfarenhet. Att inte göra så riskerar att leda till en ordning som ingen rimligen önskar (jfr föreslagna artikel 89a, som är bra). Rättstillämpningen i Sverige på fiskets område är långt mycket strängare än i jämförligare länder och vid en jämförelse med sydeuropeiska medlemsstater i detta hänseende torde det inte finnas många likheter. Som exempel med avseende på detta (definition av allvarlig överträdelse) nämner vi att det i den föreslagna artikel 90.3c anges användning av fiskeredskap som inte uppfyller kraven; i Sverige ansåg en domstol relativt nyligen att en fiskare som använde en maskstorlek som uppmätes till 89,9 mm (mot föreskrivna 90 mm) begått en allvarlig förseelse. Detta är verkligen millimeterrättvisa i sin sämsta form, något som rimligen inte borde få förekomma.
Prickar = dubbelbestraffning; SFPO anser fortfarande att hela prick-systemet är en ordning som inte borde finnas då den innebär en dubbelbestraffning. Ordningen är egentligen fullständigt onödig, ett tillräckligt avskräckande straff är bättre än två straff enligt vårt synsätt. Vi vidhåller vidare vår uppfattning att ordningen med att prickarna följer fiskefartyg (artikel 92) är fullständigt förkastlig, eftersom fiskefartyget näppeligen är något rättssubjekt.
Kommentarer till föreslagna ändringar av förordning (EG) nr 768/2005
SFPO anser att den Europeiska fiskerikontrollbyråns roll behöver förstärkas än mer. Den måste få makt, medel och redskap att säkerställa att samtliga medlemsstaters fiskerikontrollverksamheter fungerar i vart fall någorlunda uniformt. Det kan inte anses acceptabelt att vissa länders fiskerikontroll gång på annan ser mellan fingrarna i sin verksamhet. Detta är ett synnerligen allvarligt problem som underminerar tilltron på en gemensam fiskeripolitik inom EU, det äventyrar vissa bestånd och riskerar på lång sikt det europeiska fiskets lönsamhet. I stället för att med krafttag ta i kända problem förslås regleringsändringar som avser kontrollbyråns sammanträden etc., detta är helt enkelt inte seriöst.
Sammanfattningsvis och avslutningsvis
SFPO anser sammantaget att det remitterade materialet inte lever upp till ansatserna, särskilt så i fråga om att regleringen inte ska vara onödigt krånglig. Här har kommissionen totalt misslyckats (en rimlig åtgärd hade varit att tudela förordningen enligt ovan) och om det som föreslås också blir rättsligt bindande kommer den europeiska fiskerinäringen inte att kunna njuta av de fördelar som följer av en i övrigt fungerande fiskeripolitik, som säkerställt en generellt betraktat nödvändig bättre beståndssituation av de viktigaste kommersiella arterna i, i vart fall, nordeuropeiska vatten. Fiskerikontrollpolitiken måste fokusera på det som den är till för och skala bort sådant som inte är nödvändigt.
Avslutningsvis vill nämnas att SFPO står till Ert och Havs- och vattenmyndighetens förfogande fullt ut för löpande avstämningar etc. under den process som nu sker vad gäller den slutliga utformningen av fiskerikontrollpolitiken.
Med vänlig hälsning
SVERIGES FISKARES PO