Nyheter

SFPO remissyttrande - Länsstyrelsernas strategi för skydd och förvaltning av marina miljöer i Västerhavet

Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO) företräder ca 250 fiskefartyg/fiskeriföretag främst inom det demersala fisket och vi har medlemmar längs hela den svenska kusten från Strömstad till Kalix.

SFPO har med stor förvåning tagit del av det remitterade materialet och vill härmed lämna följande synpunkter:

Generella kommentarer:

• Det saknas en konsekvens- och behörighetsanalys av strategiförslaget inklusive dess ekonomiska effekter.

• Man hänvisar till en rad olika miljöbestämmelser, men saknar hänvisning/koppling till den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) och målsättningen om maximalt hållbart uttag (MSY) för alla arter senast till 2020 när det gäller kommersiellt förvaltade fiskbestånd. Detta är synnerligen bristfälligt.

Kommentarer på Länsstyrelsernas målsättningar:

4) ”Successivt minska negativ miljöpåverkan från bottentrålning. Skydda fler områden från bottentrålning, verka för att kvoter fördelas till andra fiskemetoder, utveckla trålredskap och metoder.”

SFPO konstaterar att vi har en gemensam fiskeripolitik inom EU och en debatt kring bottentrålning som är unikt förekommande i Sverige. Bottentrålning är den förhärskande fiskemetoden för att fiska fisk och skaldjur (demersalt fiske). Förutsättningarna för bottentrålningen fastställs i den gemensamma fiskeripolitikens regelverk (i detaljer) och gäller för EU:s alla yrkesfiskare på samma sätt, varigenom lika konkurrensförutsättningar säkerställs.

SFPO ser till följd av den pågående debatten i Sverige att många osanningar och direkta felaktigheter sprids om bottentrålningen av dess antagonister. Att successivt minska den negativa miljöpåverkan från bottentrålningen är i sig självfallet något som är positivt, men det kan inte få tillåtas ske på bekostnad av förutsättningarna för det kvarvarande svenska yrkesfisket, som de facto ligger väldigt långt fram i arbetet vad gäller selektivitet, skonsamhet och miljöanpassning.

SFPO ligger i framkant vad gäller framtagandet av alternativ till den nuvarande bottentrålningen, exempelvis pågår ett projekt – ”Low Impact Trawling” – som har rönt och röner framgångar allteftersom. Genom en positiv incitamentsstyrning kan verkligheten förbättras, verkligheten kommer endast att förstöras till följd av förbud och mer negativa beslut.

SFPO anser att förutsättningarna för yrkesfiskets bedrivande ska fastställas inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och såsom ett komplement därtill i den svenska fiskeripolitiken.

Att hela tiden utöka antalet skyddade områden är pamflettpolitik utan effekt, annan än att slå undan benen för en av landets basnäringar, en basnäring som är världsledande vad gäller selektivitet, skonsamhet och miljötänk.

SFPO anser utifrån fiskeripolitikens utformning att det näppeligen kan vara svenska länsstyrelsers uppgift att påverka nationella kvoters fördelning.

9) ”Verka för att jakt på säl och skarv koncentreras till fiskefredningsområden.”

SFPO undrar vad som avses med fiskefredningsområden.

SFPO undrar också hur förslaget ska anpassas till riksdagens beslut om att licensjakt på säl ska införas av regeringen. Detta kopplar också till många andra punkter i rapporten där sälar behandlas (t.ex. del 1, 6.6.1, del 2 4.6.2 och 4.6.3 samt bilaga 2.4. bevarandemål för sälarterna). Frågan om säljakt är en fråga för den nationella politiken.

Del 1 Handlingsplan

I 3.3.2 beskrivs strategiarbetet. Av texten framgår att arbetsgruppen, bestående av handläggare på de tre länsstyrelserna, i början hade stöd av en Jens Odinga från Holland med kopplingar till den ideella organisationen ”Foundation of Success”. SFPO ställer sig undrande till varför man valde att låta en amerikansk organisation få ett avgörande inflytande på strategiarbetet.

I kapitel 4 om områdesskydd enligt miljöbalken saknar SFPO en diskussion om hur man avser att avväga områdesskyddet enlig miljöbalken (kapitel 4) mot riksintresseområdena för fiske. Länsstyrelserna skriver också att det finns en politisk enighet om att skydda fler marina områden, men SFPO vill påpeka att det också finns en stark politisk enighet om att värna det småskaliga kustnära fisket. Här kan ibland en avvägning behöva göras mellan olika intressen och en diskussion om hur en sådan avvägning ska göras vid motstridiga intressen saknas i dokumentet (kopplas till avsaknaden av konsekvensanalys).

När det gäller skydd av områden i territorialhavet (kap 4, stycke 5.1.) är detta komplicerade och långdragna internationella processer. Under 5.1. skriver man att fisket utanför trålgränsen ”bör” regleras genom den gemensamma fiskeripolitiken – SFPO anser att det måste vara så. För införande av skyddade områden utanför trålgränsen krävs som man skriver internationella överenskommelser, och SFPO vill påminna om att en god kommunikation med det svenska fisket innan man når till detta steg kan underlätta den internationella processen avsevärt. Vi tycker att det är positivt att man skriver att fisket inte ska försvåras i onödan och att regleringar måste gälla alla fiskare i området oavsett nationalitet.

Under punkten 4.1.2 står det att ”Västra Götaland behöver fler områden i territorialhavet som skydda som naturreservat” samt att ”I Halland behöver fler områden skyddas som naturreservat”. SFPO undrar varför just denna skyddsform är eftersträvansvärd i just dessa områden och vad det är som ska skyddas genom naturreservaten. Vi anser att det saknas en god motivering.

I avsnittet 4.1.4. skriver man att genom en ändring av en region ”fick Sverige brist på skyddade områden med havsgrottor och rev… i Kattegatt och Öresund”. Detta låter helt obegripligt för den mindre insatta. Fick vi färre sådana områden? Eller blev färre områden skyddade? Förändrades kraven/målbilden för vad som ska skyddas? Är det ens en områdestyp som finns i Kattegatt och Öresund och som där har behov av skydd? Vi anser att mycket behöver förtydligas i detta stycke, som helt enkelt är bristfälligt.

Under 4.2.1. står det om kravet på AIS i Koster. Samma krav finna även i Bratten och SFPO anser att detta är en bra uppföljningsmetod, framtagen i samverkan med fisket. Liknande samverkan för bästa möjliga efterlevnad bör eftersträvas i alla områden.

I punkt 4.2.4. behandlas bland annat sälskyddsområden. Med riksdagsbeslutet om licensjakt på säl som nu ligger på regeringens bord bör man överväga om det fortfarande finns ett behov av sälskyddsområden i den omfattning som finns idag. Många sälskyddsområden inrättades där det låg gamla säljaktsområden och för att möjliggöra en effektiv licensjakt kan det vara nödvändigt att bland annat ta bort vissa av dessa skyddsområden, som inte heller längre har samma roll att spela med de stora sälstammar som finns idag som när sälen var hotad. Verkligheten är idag en helt annan.

När det gäller minskad påverkan från bottentrålning, som lyfts på flera ställen (5.1.2, 7.4.1, 7.6.1) vill vi lyfta vårt pågående projekt med Low Impact Trawling (LIT) där vi använder ”flygande” tråldörrar som går ca 2 - 4 meter ovanför havsbottnen och därmed inte alls påverkar denna. Resuspension av sediment, liksom annan påverkan på botten av trålen minimeras genom denna teknik samtidigt som bränsleförbrukningen sjunker med 10 - 25%. Länsstyrelsernas stöd för detta projekt hade varit mer klädsamt än ständiga hot om ytterligare inskränkningar för yrkesfiskets bedrivande.

I stycket 5.1.2 står det om spridning av marina organismer och behovet av nätverk av skyddade områden. SFPO anser att det är oklart hur detta är relevant för arter som sprids med pelagiska larver och vill hänvisa vidare till vårt yttrande till Lst Västra Götaland kopplat till remissen om Grön Infrastruktur.

Under punkten 5.1.3. handlar det om reglering av nätfisket. Detta är ett kustnära småskaligt fiske som alla säger sig vilja främja och regleringar måste noga avvägas med konsekvensanalyser. SFPO efterlyser uppdaterade siffror över bifångster i garnfisket. Det är naturligtvis beklagligt när marina däggdjur och fåglar fastar i fiskeredskap och dödas. Om garnfisket är ett reellt hot mot sjöfågel, vad finns det för möjliga åtgärder för att undvika fångst? SFPO deltar gärna i samverkan och forskning för att minimera dessa problem. Vad gäller tumlare (även del 2 – stycke 4.6.1) så är uppfattningen att de pingers som redan används i många områden fungerar mycket väl. För säl finns idag såvitt vi vet ingen effektiv metod som förhindrar att de fastnar i garnen och vi efterfrågar mer forskning kring detta.

Med avseende på muddring anges att ”Muddring ska så långt som möjligt undvikas och dumpning av massor i havet är idag förbjudet”. LST avser att ta fram en gemensam muddringspolicy, vilket SFPO ser mycket positivt på. SFPO noterar att det inte var länge sedan som mudder från Västlänksprojektet tippades på platser som ryktades senare bli fredande från fiske. Trovärdigheten i dylikt kan starkt ifrågasättas. Länsstyrelsen i VG-län ger fortfarande tillstånd till muddringar i skyddade områden (N-2000 och naturreservat) där muddring sker för att tillgodose fritidsbåtsägarens intressen.

Hummerfredningsområden (5.1.5) ses inte som en effektiv bevarandeåtgärd och SFPO undrar vad motiveringen är till detta. SFPO anser att initiativet med hummerrev varit mycket positivt och att konstgjorda rev bör kunna användas för att skapa ökad biologisk mångfald även på andra platser. Se även nedan vår kommentar till Hummer under Del 2 stycke 4.7.4.

Under 6.1.2. skriver man att det kustnära fisket begränsats under många år, men trots det så är de kustnära fiskpopulationerna fortsatt låga. SFPO:s slutsats av detta är att det är andra problem än fisket som begränsar dessa fiskpopulationer. Jämför också förslaget i 7.4.2 att minska fisketrycket för att få fler stora fiskar. SFPO anser att det är positivt att fler fredningsområden även innefattar fritidsfiske (se även 7.4.4), men undrar annars vilket ytterligare fiske det är som länsstyrelserna avser att skydda den kustnära fisken ifrån. SLU:s förslag på uppföljning av fiskpopulationerna i 6.1.2 anser SFPO är bra.

I en rad åtgärder föreslås nya uppföljningar och kunskapsinhämtning. Mycket av detta är viktig kunskap som idag saknas, men det är också mycket resurskrävande och finansieringsfrågan är därför avgörande (6.1.2, 6.1.3, 9.2.1, 9.4.1, 9.4.3, 9.5.3, 9.5.4). När det gäller ökad kunskap om påverkan på fiskbestånden av säl och skarv är det något som fiskets organisationer har efterfrågat under lång tid. SFPO anser att det är positivt att frågan nu aktualiseras och att studier om sälens födoval påbörjas på allvar, bland annat i Kattegatt.

6.2.2. SFPO håller med om att det behövs en ökad och systematisk tillsyn av fritidsfisket (såväl handredskap, burar och garnfiske) på samma sätt som man har en systematisk kontroll av yrkesfisket. Vi efterfrågar också obligatorisk märkning av alla fiskeredskap, något som vi förespråkat under en lång tid. Vi efterlyser samma kontroll av sportfisket, helt okontrollerat idag samtidigt som yrkesfisket är en av de mest kontrollerade näringarna i landet. Vi efterlyser vidare och fortfarande ett ankringsförbud på Bratten för sportfiskebåtar.

Under 6.3. skriver länsstyrelserna att ”Restaurering av marina miljöer ska bara tas till i vissa fall”. SFPO saknar en god motivering till detta, utöver att det är kostsamt. Restaurering av skyddsvärda miljöer på land är vanligt, även om det ibland kan vara kostsamt och motsvarande insatser bör kunna övervägas även i havsmiljön vid behov.

Samverkansgrupper med fisket (stycke 6.5) tycker vi är en bra modell som också redan används, men det är viktigt att samordna dessa så att det inte bildas en rad smågrupper med olika fokus. Man ska också nyttja den tid som man på detta sätt tar ifrån yrkesverksamma fiskare mycket väl och ha noga tänkt igenom syftet med varje möte.

I stycke 6.6.1 skriver man om skyddsjakt på säl och skarv (även styckena 4.6.2 samt 4.6.3 i del 2). Sedan beslutet i riksdagen om licensjakt på säl som nu ligger på regeringens bord behöver man anpassa bevarandemålen till detta. Kanske behövs mål om både minsta antal djur men även maximalt antal djur i populationerna? Målsättningar om fortsatt tillväxt och ingen minskning av populationerna behöver i varje fall tas bort helt. Yrkesfiskets organisationer har länge framfört att sälpopulationerna är för stora (knubbsäl och gråsäl visar tecken på att ha nått carrying capacity) och behöver decimeras. Ingen annan viltpopulation tillåter vi växa fritt och endast decimeras genom svält och sjukdomsutbrott till stort lidande för djuren – frågan kan också resas om detta är etiskt rätt.

I stycket 7.4.1 och 7.6.1 handlar det om utveckling av skonsamma fiskemetoder. För trålfisket hänvisar vi åter till vårt LIT-projekt (se ovan) och vill också påpeka att ett stort arbete med selektivitet har utförts av fisket och SLU genom Sekretariatet för selektivt fiske mellan 2014 - 2018 även inom de aktiva fiskeredskapen (detta nämns endast under passiva redskap i rapporten). För garnfisket saknas idag ofta sälsäkra alternativ och detta fiske har i många fall dålig ekonomisk lönsamhet p.g.a. sälproblematiken. SFPO ställer sig positiva till förslaget om obligatorisk användning av nedbrytbar tråd i delar av redskap (även 7.9.1.) förutsatt att samråd om utformning med mera sker i god tid innan en sådan reglering införs så att yrkesfiskare ges tid att anpassa sina redskap. I 7.6.1 skriver man om alternativ till bottentrålning, men SFPO har svårt att se några reella sådana alternativ idag annat än burfisket efter havskräfta som endast skulle kunna ersätta trålfisket i en bråkdel.

I samma stycke skriver man också märkligheter om subventioner på drivmedel och priset på havskräftor. Fisket är liksom flera andra branscher föremål för skattebefrielse när det gäller drivmedel, detta är dock ingen subvention. Man antyder att ”subventioner” skulle vara en orsak till att trålade havskräftor är billigare än burfångade och det verkar också i texten som om denna prisskillnad är något negativt för de som bedriver burfiske. Allt fiske har exakt samma skattebefrielse på diesel, så någon skillnad mellan bur och trål i det hänseendet finns inte. En viss skillnad i mängden drivmedel per fångat kg kräfta förekommer däremot. Att de burfångade kräftorna betingar ett högre marknadspris beror på tillgång och efterfrågan och att kunderna är villiga att betala mer för den burfångade kräftan, och det premiumpris som man därmed kan få ut är synnerligen positivt för de som bedriver burfiske efter havskräfta. Fakta är undermåliga i denna del av det remitterade materialet.

7.8.2. Förbud mot trålning föreslås helt utan motivering runt Måseskärsvraken. SFPO ser inte detta förslag som seriöst, utan det kan liknas vid en uppfattning som nedtecknats i dokumentet.                                                                              

Förlorade redskap (7.9.1) är ett problem och SFPO anser att ett rapporteringskrav på fritidsfiskare för förlorade redskap vore bra. En enkel ”app” för anmälan av vad som förlorats och var vore ett bra första steg. Hur ansvaret ser ut för att återta dessa redskap är sedan en intressant frågeställning. SFPO anser att förslaget om ett pantsystem för fiskeredskap kan vara en intressant tanke och vi är gärna involverade i en fortsatt diskussion om hur ett sådant förslag skulle kunna genomföras i praktiken. Mottagning av fiskeredskap i hamnar är en oerhört viktig fråga.  Ibland är det idag mycket kostsamt för fiskaren att på ett bra sätt slänga upphittade eller uttjänta fiskeredskap. Länsstyrelserna skriver att ett sådant system kan finansieras genom producentansvar och SFPO ställer sig frågande till vad som menas med det? Risken om kostnaden läggs på redskapstillverkarna är att den indirekt drabbar fiskaren genom dyrare fiskeredskap.

För finansiering av föreslagna åtgärder hänvisar man till viss del till EHFF (10.2) En viktig sak som inte nämns i rapporten är att fond-perioden börjar lida mot sitt slut (2020) och att flera åtgärder inom EHFF som nämns i listan som möjliga finansieringsformer för olika åtgärder redan har slut på medel. Att därför hänvisa till denna typ av finansiering, utan att först se om det finns några medel i de angivna åtgärderna, är onekligen problematiskt. Det innebär också att sannolikt en stor del av föreslagna åtgärder i strategin står utan finansiering vilket ju gör strategin i sig något tandlös.

Vad gäller listan med åtgärder och aktörer (bilaga 1.1) anser SFPO att det är synnerligen förvånande att man inte ser yrkesfiskets organisationer som en medaktör i fler föreslagna åtgärder.

Del 2 Bakgrundsdokument

Kap 4 Bevarandevärden. Här har man har gjort en egen tolkning/definition av Natura 2000-habitaten och inte använt sig av den nationella definitionen. SFPO anser att detta val av angreppssätt är problematiskt.

4.7.3 Ålfiskepolitiken är en tragik. Sverige som land har vidtagit tillräckliga åtgärder i enlighet med regelverket mot det svenska ålfisket, bland annat ett totalförbud på västkusten, samtidigt som andra länder knappt gjort någonting alls.

SFPO har tillsammans med Insjöfiskarna föreslagit att man ska lansera ”Trap & transport” som en nationell lösning. Den innebär kortfattat att man fiskar ål på ostkusten, där den inte kan äta sig tillräckligt fett för att klara resan till lekområden, och i insjöar där den går åt fel hål (före vattenkraftverk), som inte har möjlighet att ta sig till sina naturliga lekområden, och transporterar fångsten till västkusten och där återutsätter ålen så att den kan ta sig till sina naturliga lekområde. En sådan lösning hade varit en ”win/win-lösning” (ålen och förvaltningen), men i stället ska det kvarvarande svenska ålfisket strypas. SFPO anser att detta är tragiskt och föreslår därför ovan i syfte att säkerställa ål även i framtiden. Vi vill inte bara stoppa fisket, vi vill faktiskt rädda ålen. SFPO finner det märkligt att vi inte får gehör för denna lösning.

I stycke 4.7.4 behandlas kräftdjuren. Vad gäller hummer vill vi hänvisa till vårt remissyttrande till HaV inför förändrade fiskeregleringar 2017[1] samt vårt uttalande när dessa sedan beslutades 2018[2]. För havskräfta är just nu beståndet rekordstort och SFPO har svårt att få ihop detta med bilden av att bottnar med grävande organismer som havskräfta skulle vara ett hotat/minskande habitat enligt OSPAR.

Man skriver att det är viktigt att beståndet av nordhavsräka följs upp årligen och detta görs ju redan på internationell nivå (liksom för så gott som alla andra kommersiellt nyttjade arter). För räkan finns också en vetenskapligt utvärderad förvaltningsplan som antagits mellan EU och Norge som följs vid kvotsättandet. 

Man skriver i kapitel 5 om ekosystemtjänster, och betydelsen av bland annat fisk och musslor. SFPO anser att det är positivt att man lyfter vikten av dessa som goda och nyttiga livsmedel och att fiske och beredning skapar jobb och levande landsbygd. Att fisket i sig bidrar med positiva ekosystemtjänster nämns dock inte. Fisket tar ut näring ur havet i form av den sjömat som skördas. Yrkesfisket nämns som en producent av marint skräp och risken med spökredskap nämns på flera ställen, men det stora arbete som yrkesfiskare bidrar när det gäller att ta upp och ta iland marint skräp som fastnar i fiskeredskapen samt framför allt andras förlorade fiskeredskap (som ofta kommer från fritidsfisket snarare än från yrkesfisket) för återbruk eller återvinning är något som skulle förtjäna att omnämnas i rapporten.

I avsnittet 6.3.1 om påverkan på bottenmiljöerna hävdar man i rapporten att ”En stor andel av havsområdet tas i anspråk för trålning”. SFPO undrar vilka siffror detta baserats på och hur stor denna andel av botten är enligt dessa källor. Vår erfarenhet är att bottentrålningens rumsliga påverkan oftast kraftigt överskattas då den skalas upp till antal tråldrag per ruta i ett rutsystem över havsbotten. Det är då lätt för en betraktare att tro att varje millimeter i en sådan ruta faktiskt trålas, men detta är aldrig fallet. Eftersom tråldrag i väldigt stor utsträckning görs på exakt samma ställe (helst i samma trålspår) om och om igen, år efter år, är oftast den faktiska trålade ytan mycket liten även där trålintensiteten är hög i antal tråldrag. Vi ifrågasätter därför riktigheten i detta påstående och vill trycka på, som så många gånger tidigare, vikten av att använda mycket hög geografisk upplösning när det gäller att bedöma hur stor yta som faktiskt trålas.

I samma avsnitt skriver man också att även snurrevad och andra bottenredskap kan ha negativ inverkan på botten och även här ifrågasätter SFPO vilken vetenskaplig grund som detta påstående vilar på. Vår erfarenhet vad gäller snurrevad är att utvärderingar av SLU visat att den har i stort sett inte har någon bottenpåverkan alls. För passiva bottenredskap undrar vi också vad det är för negativ miljöpåverkan som åsyftas (annat än bifångstproblematiken som lyfts på andra ställen i rapporten)? Denna typ av redskap lyfts ju annars i många sammanhang som mycket miljövänliga.

I detta stycke skriver man också om skillnaden mellan trålade och otrålade bottnar. SFPO vill här starkt betorna att yrkesfisket är livsmedelsproduktion och som alla sådana har den ett miljömässigt fotavtryck. Vi som organisation jobbar hårt för att minska detta avtryck, men noll påverkan kan det aldrig bli. Det finns inga miljöer varken på land eller i vatten som är helt opåverkade av människan. På land har vi avsatt jordbruksområden där vi till och med accepterar monokulturer av exempelvis olika sädesslag i livsmedelsproduktionen. Så långt vill vi inte gå i havet, men vi anser att det även i havet bör vara rimligt att man avsätter områden för livsmedelsproduktion och godtar att dessa områden är mer påverkade av människan, men också mer produktiva (liksom en åker är).

I stycke 6.3.3 lyfts problematiken med förlorade redskap. Det är viktigt att påpeka att dessa huvudsakligen består av ”gamla synder” som legat länge i havet och att de redskap som förloras av yrkesfiskare idag rapporteras in och man som yrkesfiskare gör sitt yttersta för att ta upp dem och föra dem i land. Däremot är kunskapen om förlorade redskap från fritidsfisket (hummertinor, garn se även 6.6.4) dålig, och här finns ingen rapporteringsskyldighet. Dessa användare har också sämre kunskap och förutsättningar samt ibland lägre incitament (billiga redskap som lätt kan ersättas) för att kunna återfinna och bärga förlorade redskap. Yrkesfisket har gjort ett stort och viktigt bidrag i när det gäller att hitta och ta iland gamla fiskeredskap, såväl från yrkesfisket själva som från fritidsfisket.

Under punkt 7.6.2 handlar det om andelen skydd i olika havsområden (kust, ekonomisk zon, territorialvatten). SFPO har mycket svårt att se varför denna indelning alls är relevant och intressant när det gäller andelen skyddad miljö? Det viktiga vid skydd av marina miljöer måste ju vara att hänsyn tas till de olika bottentyperna, habitaten och arterna som är skyddsvärda och skydda det som har ett skyddsbehov där ett behov föreligger. Att se till att en viss procentuell andel av detta skydd ligger i exempelvis territorialhavet känns däremot helt irrelevant. Ett område blir väl varken mer eller mindre skyddsvärt just för att det ligger i territorialhavet.

Bilaga 2.4. Bevarandemål och indikatorer

För många bevarandemål ingår uttrycken ”naturlig artsammansättning” eller ”utan antropogen påverkan”. SFPO ställer sig frågande till användningen av dessa begrepp. Som vi skrivit ovan finns det idag inga miljöer på vår planet som är helt opåverkade av människan, och att eftersträva detta kan alltså ses som utopiskt. Människan är ju också en del av ekosystemet. Alla ekosystem är i ständig förändring, och något ”opåverkat” eller ”naturligt” går därför aldrig att definiera, då detta kräver att man ”fryser tiden” till ett stadium som på något sätt anses vara eftersträvansvärt.

Det är otydligt om bevarandemålen ska gälla för alla bottnar av den utpekade typen? Utvalda bottnar? Skyddade bottnar? Efter x tid med skydd? Detta behöver förtydligas. I övrigt är det svårt att ta ställning till föreslagna mål när de ännu inte har definierats.

Bevarandemålen för knubbsäl och gråsäl måste ändras. Med det nyliga beslutet om licensjakt i riksdagen blir målsättningen att populationerna inte ska minska naturligtvis helt irrelevant då detta rimligen är syftet med licensjakten. Däremot kan en max och min-storlek för populationen kanske vara av intresse för en framtida ekosystembaserad sälförvaltning.

Vad gäller målet om hållbart fiske efter torskfiskar så finns detta mål redan i GFP och fisket på dessa arter regeleras också på internationell nivå, inte nationellt. Detsamma gäller kräftdjuren (havskräfta och räka).

Visare anser SPFO att miljöindikatorer och mål ska vara jämförbara i olika medlemsländer för en enhetlig bedömning när det gäller HMD med mera och för att främja principen om ”level playing field” när det gäller näringarnas förutsättningar för sitt utövande. Sverige har ju ofta höga ambitioner i miljörelaterade frågor, medan en del andra länder i vårt grannskap har en mer realistisk ambitionsnivå. God miljöstatus är och ska ses som en politiskt satt nivå, snarare än något som enbart vilar på god vetenskaplig grund och vi anser att detta tydligt ska framgå.

Med vänlig hälsning

SVERIGES FISKARES PO

Arkivet.