Nyheter
Synpunkter i anledning av revision av hållbarhetskriterierna för fisk och skaldjur
Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO) företräder ca 250 fartyg främst inom det demersala fisket och vi har medlemmar längs hela den svenska kusten från Strömstad till Kalix. SFPO har tagit del av det rubricerade materialet och vi vill i anledning därav framföra det följande:
EU har exklusiv kompetens vad gäller bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Den gemensamma fiskeripolitikens tillämpningsområde omfattar bevarandet av de marina biologiska resurserna och förvaltningen av fisket efter dem. Det omfattar också, när det gäller marknadsåtgärder och ekonomiska åtgärder som stöd till den gemensamma fiskeripolitikens mål, limniska biologiska resurser och vattenbruk samt beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter från verksamhet som äger rum på medlemsstaternas territorier eller i unionens vatten, inbegripet verksamhet som bedrivs av fiskefartyg som för tredjelands flagg och som är registrerade i ett tredjeland, av unionsfiskefartyg eller av medborgare i en medlemsstat, utan att detta påverkar flaggstatens primära ansvar, med beaktande av bestämmelserna i artikel 117 i Förenta nationernas havsrättskonvention.
SFPO anser att all lagligt fångad fisk som försäljs också ska kunna konsumeras med gott samvete utifrån alla tänkbara hållbarhetskriterier.
Rent principiellt har SFPO svårt att förstå tankegångarna bakom att Upphandlingsmyndigheten vitsordar mer långtgående krav än de som följer av det gemensamt beslutade. Om det allmänna fastställer regler för fiskets bedrivande (långsiktigt hållbart) och det allmänna ska göra upphandlingar borde det vara en självklarhet att det råder harmoni häremellan.
När man läser utkastet till Upphandlingsmyndighetens hållbarhetskriterier för fisk och skaldjur (s. 4, andra stycket) förleds man nästan att tro att fisket inte är reglerat, vilket är fallet. Om man vänder på perspektivet i fråga om överfiske så är det korrekt fakta att säga att det inte förekommer något överfiske i svenska fiskevatten och det är likaledes korrekt att påstå att det inte sker något överfiske i nordostatlanten. Överfiske förekommer dock globalt och detta är så klart ett mycket allvarligt problem, eftersom det inte säkerställer den önskvärda långsiktiga hållbarheten som eftersträvas. Utifrån ett svenskt perspektiv kan konstateras att det demersala fisket har utrymme att öka, eftersom kvoterna (det som långsiktigt hållbart kan fiskas) inte nyttjas så mycket som man skulle kunna ha gjort.
I tredje stycket på s. 4 i utkastet sägs att en fiskprodukt kan komma från olika fisken med skild miljöpåverkan och att valet av fiskeredskap är en viktig hållbarhetsaspekt. Den gemensamma fiskeripolitiken är en politik för långsiktig hållbarhet med tekniska regler etc. för fiskets bedrivande. Härav följer att det allmännas hållbarhetstänk följer av fiskerilagstiftningen, varför ska då Upphandlingsmyndigheten gå längre i denna del? Det torde inte vara något som är samhällsekonomiskt lämpligt och härutöver följer att det allmänna därmed talar med två tungor, något som är problematiskt, eftersom det underkänner en politik som är gemensamt beslutad och underförstått säger att den inte är tillräcklig. Lagstiftning måste vara i harmoni med annan lagstiftning.
På s. 5 anges i tredje stycket av utkastet att statistiken för konsumtion, import och export av fisk och skaldjur är osäker och man återger data från 2015. I denna del vill vi rekommendera Upphandlingsmyndigheten att besöka EU:s databas för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter http://www.eumofa.eu/ (med avseende särskilt på Sverige framgår mycket relevant data av http://www.eumofa.eu/sv/sweden). I utkastet till Upphandlingsmyndighetens hållbarhetskriterier för fisk och skaldjur sägs att det i Sverige 2015 konsumerades ca 11 kg fisk per person. I EU:s databas för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter står att läsa följande: ”En uppenbar konsumtion av fisk- och vattenbruksprodukter i Sverige uppgick till 26,9 kg per capita år 2015, vilket motsvarar föregående år”. Det är här uppenbart att någon har fel och SFPO anser att EU:s databas för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter är en tillförlitlig källa.
På s. 11 i utkastet anges i kravID: 10399:2 att ”Upphandlande myndigheter kan bidra till att bestånd inte överutnyttjas och att ekosystemen bevaras genom att ställa krav på att den råvara som köps in kommer från livskraftiga bestånd och att fisket anpassar fiskemetoder för att minimera negativa effekter på andra arter i form av bifångster och skadade habitat”. Inom EU har vi en gemensam fiskeripolitik som i detalj reglerar fiskets bedrivande etc. utifrån alla tänkbara aspekter. Den politiken är gemensamt och demokratiskt beslutad och den ska alltså åsidosättas utifrån enskilda upphandlande myndigheters uppfattningar i fråga om nyttjande/övernyttjande av fisk. Detta är helt enkelt inte seriöst över huvud taget. Att bedöma fiskbestånds status etc. görs av fiskerivetenskapen i olika länder. Dessa samarbetar sedan i den mellanstatliga organisationen ICES (Internationella havsforskningsrådet). Beslutsfattarna på området utgår ifrån ICES råd och rekommendationer och fastställer sedan vad som ska gälla. Likaså är frågan om ekosystemens bevarande en fråga som tas omhand i den gemensamma fiskeripolitiken, eftersom det i grundförordningen på fiskets område tydligt anges i artikel 2.1 att ”Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen.” Vad gäller livskraftiga bestånd är det SFPO:s uppfattning att det är alla de bestånd som fiske jämlikt fiskerilagstiftningen det tillåts ske ett fiske av. Att fisket ska anpassa fiskemetoder är något som följer av fiskeripolitiken det med, för inte kan det väl vara avhängigt av enskilda tjänstemän vid upphandlande myndigheters personliga preferenser.
Med avseende på det som står skrivet om fartygs bränsleåtgång på s. 15 undrar SFPO från vilken källa data som finns på området kommer och om den är tillförlitlig? I sammanhanget vill klargöras att SFPO i likhet med andra organisationer som företräder yrkesfiske givetvis förordar ett så energieffektivt fiske som möjligt.
Det skrivna under rubriken ”Ej rödmarkerad eller sårbara fisk och skaldjur” på s. 17 framstår som fullständigt obegripligt. Vad menas med ”… som inte kommer från arter och/eller bestånd som bedöms som ”rödmarkerade” eller sårbara i en lista, resursöversikt eller liknande som återspeglar tillståndet för fiskbestånd i olika fångstområde…”. Den mest tillförlitliga källan på området är den som används av våra demokratiskt valda beslutsfattare – ICES. Att alternativa källor skulle vara ok är anmärkningsvärt och särskilt anmärkningsvärt om slutsatserna divergerar (vilket inte sällan är fallet).
På s. 18 under Information om hållbarhetskriterier anges att upphandlande myndighet bestämmer underlag, dvs. vilken lista etc. som ska ligga till grund och därefter listas olika källor. Först nämns här WWF:s fiskguide. Detta är synnerligen anmärkningsvärt. WWF:s fiskguide framtas utifrån något som är oklart i dolda processer och lanseras sedan som en form av sanning, vilket det definitivt inte är. WWF:s lista anger vad WWF anser, inte något som är objektiv kunskap och därmed är den inte lämplig att använda sig av över huvud taget. WWF är inte lagstiftare, utan en stiftelse utan insyn och transparens som möjliggör en seriös granskning av varför de anser si eller så. ICES, som anges som nr 2 i listningen, är givetvis den mest tillförlitliga och objektiva kunskapskällan som finns. Man häpnar när man läser texten som förleder läsaren att tro att WWF skulle vara mer tillförlitliga än ICES. Varför skriver man att WWF:s lista omfattar ca 70 arter och att ICES ger råd som omfattar ca 50 – detta är gravt vilseledande. Givetvis är även SLU Aqua och Havs- och vattenmyndighetens resursöversikt en tillförlitlig källa till information. Vad gäller MSC vill klargöras att grunden för MSC är yrkesfiskets vilja att gå längre än vad lagstiftningen kräver i miljöbeaktande etc. De fiskeriprodukter som är MSC-märkta kommer från certifierade fisken och härigenom kan saluföras en form av miljöpremimum-produkter för de konsumenter som efterfrågar sådana, rimligen inte upphandlande myndigheter, som rimligen ska ha att godta det demokratiskt gemensamt beslutade.
Avslutningsvis vill framföras uppfattningen att det hade varit intressant med en internationell utblick i form av en jämförelse med situationen i andra relevanta länder, exempelvis Danmark.
SFPO förordar att Upphandlingsmyndigheten gör om Utkastet i linje med vad som ovan anförts.
