Om Svenskt fiske

Olika typer av vanliga fiskeredskap i svenskt yrkesfiske

Trålfiske

Bild 1: bottentrål                                                                                                      Bild 2: flyttrål

Vid trålfiske används huvudsakligen två olika typer av trålar beroende på vad man fiskar. Bottentrål (bild 1) används för fiske efter fisk/skaldjur som lever på eller nära havsbottnen – detta kallas demersalt fiske; flyttrål (bild 2) används för fisk som lever eller uppehåller sig mellan bottnen och vattenytan – detta är ett pelagiskt fiske.

Vid bottentrålning, vilket i regel sker med ett fartyg, bogseras trålen fram över bottnen i 3 - 4 knops fart. Trålen kan närmast liknas vid en strut som försetts med armar (se bild 1). För att hålla isär armarna på trålen användes trållämmar (eller trålbord). Mellan dessa och trålen finns linor (sveplinor) som skrämmer fisken in mot trålöppningen. På trålens överkant sitter plastkulor som håller upp överdelen av öppningen medan den undre delen tyngs ner av kätting eller andra tyngder. Beroende på vilket fiskslag som ska fångas användes olika stora maskor i trålen. Många trålar förses med rist, som är olika former av gallerkonstruktioner som sorterar bort oönksad fångst så att denna inte hamnar i trålen utan släpps ut utanför den igen. Detta ökar trålens selektivitet.

Snurrevadsfiske

Bild 3: snurrevad

En snurrevad ser till formen ut ungefär som en bottentrål, men sätts ut till fångst och halas in mot fartyget, som ligger stilla under fisket (se bild 3). För inhalning av snurrevaden används långa rep.

Ringnotsfiske

Bild 4: ringnot

En ringnot är till formen ett mycket långt nät, försett med flöten upptill och tyngder nertill. Dessutom finns i nederkanten ringar, genom vilka en wire löper. När ett fiskstim lokaliserats, vanligen sill, skarpsill eller makrill, sätts noten ut i en cirkel omkring stimmet. Genom att dra in wiren som löper genom ringarna snörper man (därav namnet snörpvad) ihop ringnoten runt stimmet. När redskapet sedan tagits in till båtsidan pumpas eller håvas fångsten ombord. Ringnoten är ett mycket effektivt fiskeredskap varmed det är möjligt att ta stora fångster – ända upp till 1 000 ton eller mer i ett enda ”kast”.

Garnfiske

Bild 5: garnfiske

Att fiska med nät eller garn är en gammal fångstmetod. Olika metoder användes i det yrkesmässiga garnfisket. Man fångar olika arter i garnfisket beroende på fiskeinriktning, t.ex. torsk, plattfisk, piggvar för att nämna några. Vid inhalning av garnen användes ofta en hydrauliskt driven nätrulle som underlättar det tunga arbetet. Fritt drivande garn kan användas vid fångst av makrill. Garnen knyts samman till långa länkar, som man låter driva fritt med vind och ström.

Krokfiske, backor (långrevar)

Bild 6: krokfiske, backor (långrevar)

I yrkesfisket förekommer krokfiske efter t.ex. torsk längs våra kuster. Långrevar som används består av en lina, vilken med ett par meters mellanrum försetts med tafsar (känsor) på vilka krokarna sitter. Linan med de agnade krokarna (ofta bitar av sill) körs ut från båten. Med vissa mellanrum ankras linan och för att den ska synas sätter man ut bojar med flaggor eller andra märken som utmärkning. Efter några timmar eller en natts fiske är det dags att hala in långreven igen. Denna typ av fiske är mycket tidsödande, eftersom alla linor och krokar skall redas upp efter varje fisketillfälle och sedan agnas om igen till nästa dags fiske. På senare år har viss rationalisering skett och man kan numera underlätta flera av arbetsmomenten. Så kan t.ex. påsättningen av betet på krokarna ske automatiskt.

Till krokfisket hör också fisket med dörj och pilk – kanske framförallt efter makrill. Dessa fiskesätt har dock med åren förlorat alltmer i betydelse i det kommersiella yrkesfisket.

Burar, tinor, ryssjor och bottengarn

Bild 7: burar/tinor och ryssjor                                                                                         Bild 8: bottengarn

Till gruppen fasta redskap räknas olika slag av burar/fällor och bottengarn, som är förankrade eller pålade i bottnen.

I princip är det här fråga om en lång fångstarm som sträcker sig ut från land, ibland hundratals meter, och avslutas med en fångstdel eller fångstgård. För att bottengarnen lättare skall kunna vittjas är fångstgården försedd med en strut, där fisken samlas ihop innan den kan tas in i båten.

För fångst av hummer och krabba används på västkusten tinor (eller kupor) – burar tillverkade av nät eller spjälor. Tinorna agnas och sätts till botten. För hummerfisket gäller restriktioner beträffande minimimått och tillåtna fisketider m.m. Krabbfiske får däremot bedrivas fritt hela året. Även detta är dock säsongsbetonat, beroende på att kvaliteten på krabborna varierar med årstiden.